Francks d-mollsymfoni

Adress

Dalsgatan 15,
602 32 Norrköping

Francks d-mollsymfoni

Beskrivning

Äntligen kan vi öppna dörrarna och spela en orkesterkonsert med publik i salongen. För första gången på sex månader! Denna konsert består av endast ett verk och är cirka 35 min lång. De 50 personerna i salongen får möta vår nye chefdirigent Karl-Heinz Steffens som tillsammans med orkestern bjuder på César Francks fullödiga Symfoni i d-moll. DIRIGENT Karl-Heinz Steffens PROGRAM Franck: Symfoni d-moll César Franck (1822-1890) Symfoni d-moll Lento – Allegro non troppo Allegretto Allegro non troppo César Franck var i själva verket född i belgiska Liège, men var från sitt trettonde levnadsår verksam i Paris, där han arbetade som älskad och aktad pedagog och som en av sin tids mest lysande organister. Under sina sista tio, femton levnadsår kom han som tonsättare in i en helt ny fas, och ett tiotal nya orgelverk kom att revolutionera genren. Hans violinsonat i A-dur blev ett av kammarlitteraturens mest spelade mästerverk, och hans symfoni i d-moll är ett underverk i sin syntes av germansk kromatik och gallisk elegans. Francks girige far gjorde allt för att i Paris lansera pojken som ett underbarn av Mozarts kaliber. Onekligen var han begåvad, och han skapade som yngling en rik produktion av enklare orgelverk, kammarmusik, pianokonserter och oratorier – men alla dessa verk har förblivit tämligen okända, och någon större framgång fick han inte. 1859 erhöll han en säker position som organist i pariskyrkan St Clotilde, där den legendariske orgelbyggaren Cavaillé-Coll just byggt ett magnifikt instrument. Han skulle komma att verka där i trettiotre år. Det här var en tid då den franska kyrkomusiken tack vare Gounod, Saint-Saëns, Widor, Fauré och många andra upplevde en höjdpunkt, och även Franck komponerade välklingande men föga liturgiska mässor och oratorier. Vad som egentligen inträffade mot 1870-talets slut är svårt att säga, men Francks musik fick oväntat ett alltmer passionerat och fullödigt tonspråk, samtidigt som han uttryckte sig i genrer som inte alls var i ropet i tidens Frankrike. De flesta försökte finna lyckan som operatonsättare, men detta var den enda musikform Franck helt ratade. Istället satsade han på kammarmusik och orkestermusik, däribland det som skulle bli en av de mest spelade franska symfonierna. Symfonins tonspråk är laddat med en nästan religiös mystik och rymmer rikligt med svärmiska modulationer, tämligen främmande för den franska traditionen. Men denne fridsamme man ville inte omstörta, bara skriva ärlig musik, så som han kände den inom sig. Symfonin växlar mellan mörker och ljus, mellan hopp och förtvivlan, för att inte säga extas. Musiken är mycket personlig, något som premiärpubliken 1889 (året före hans bortgång) hade svårt att förlika sig med. Till och med kollegan Charles Gounod hävde ur sig att symfonin speglade en ”impotens driven till dogmatism”. Pariskonservatoriets direktör häpnade över instrumentationen: ”när hörde man någonsin en symfoni med engelskt horn?” – det elegiska huvudtemat i långsamma satsen presenteras av instrumentet. Direktören hade tydligen glömt att engelskt horn förekom redan i Berlioz Symphonie Fantastique (1830). Reaktionerna säger en del om hur konservativ musiksmaken var i Frankrike vid 1800-talets slut. Men för dem med öppna öron blev Francks symfoni en uppenbarelse, och det har den förblivit fram till idag. Ett unikum av högsta klass.