Den nionde symfonins förbannelse
artikel
D
David Hackett5 min läsning|20. April 2026
”Den nionde symfonins förbannelse” är en vidskepelse om att en tonsättares nionde symfoni blir den sista och att han eller hon dör innan en tionde hinner bli klar.
Idén har sitt ursprung i Beethovens monumentala nionde symfoni. Inte långt efter att ha slutfört verket började Beethoven göra skisser till en tionde men dog innan han hunnit långt.
Eftersom hans nionde redan hade tänjt symfoniformen till oöverträffade nivåer uppstod senare en myt om att Beethoven hade utmanat naturlagarna genom att försöka sig på en tionde och fått betala det yttersta priset.
Som Arnold Schoenberg en gång uttryckte det: ”det verkar som om den nionde är en gräns. Den som vill gå bortom den måste gå bort. Det verkar som om något kunde komma att förmedlas till oss i den tionde som vi ännu inte bör känna till, som vi inte är redo för. De som har skrivit en nionde stod för nära det hinsides.” Den outtalade övertygelsen var att nio symfonier markerade gränsen för mänsklig forskning, en sorts gräns som ingen tonsättare, inte ens Beethoven, borde överskrida.
Men den självklara frågan är om vidskepelsen någonsin har besannats i praktiken?
Och svaret är, i förvånansvärt hög grad, ja. Mellan 1824, när Beethoven slutförde sin nionde, och 1953 - en period på 129 år - när Shostakovich skrev sin tionde, skrev ingen betydande tonsättare fler än nio symfonier. Eller i alla fall inte officiellt. Ganska många stannade vid nio, som om de var rädda för att gå längre - bland dem Franz Schubert, Louis Spohr, Antonin Dvorak, Anton Bruckner, Gustav Mahler, Alexander Glazunov, Kurt Atterberg och Ralph Vaughan Williams.
Några var till och med medvetna om förbannelsen. Den ryske tonsättaren Alexander Glazunov (1865 - 1936) från början av 1900-talet blev så skrämd av den att han inte förmådde sig att slutföra sin nionde symfoni, än mindre en tionde. Han lade ner pennan halvvägs genom komponerandet av den förra och återvände aldrig till verket. Han levde i ytterligare 26 år.
Men den som blev mest skrämd av idén var den österrikiske tonsättaren Gustav Mahler (1860 - 1911). Mahler, som i bästa fall var en högspänd person, var besatt av möjligheten att dö efter nio symfonier, inte minst efter att han hade fått diagnosen en obotlig hjärtsjukdom kort efter att ha slutfört sin åttonde symfoni.
Som svar försökte han lura ödet, eller åtminstone förvirra det något alldeles oerhört, genom att skriva en symfoni som han listigt kallade något annat - sin Das Lied Von der Erde (Jordens sång), även med undertiteln ”En symfoni för tenor, alt och orkester.” Sedan skrev han sin officiella nionde symfoni, överlevde och trodde att faran var över. Han påbörjade sin officiella tionde... och dog efter att ha slutfört en sats.
Även om detta kan vara ett övertygande argument för att inte kämpa mot ödet kvarstår faktum att Mahler tekniskt sett ändå hade slutfört tio symfonier.
Och utan att vilja förstöra nöjet här finns det allvarliga frågetecken kring flera andra medlemmar av den så kallade ”nio”-klubben - den något kaotiske Franz Schubert, till exempel, visste inte ens hur många symfonier han hade skrivit vid slutet av sitt korta liv. Hans nionde (komponerad 1826) var känd som hans sjunde under större delen av 1800-talet och fick inte sin rättmätiga plats i Schuberts katalog förrän senare.
Louis Spohr (1784 - 1859) gav intrycket att han hade lämnat efter sig nio symfonier, och först senare upptäckte musikforskare att han hade slutfört en tionde på ålderns höst utan att tala om det för någon.
Antonin Dvoraks nionde, skriven 1893, tillkännagavs vid den tiden som hans femte - han skrev fyra tidiga symfonier som återupptäcktes först efter hans död. Och Anton Bruckner (1824 - 96) skrev två symfonier som han senare tog avstånd från och som inte räknas in i hans kanon; för att inte tala om att han inte ens slutförde sin officiella nionde. Och låt oss inte nämna Joachim Raff…
Det är därför lite godtyckligt var man drar gränsen. Som Graham Meyer nyligen uttryckte det i Chicago Magazine, bygger myten på en ”vision av Döden som på något sätt överlever motbevisen: Liemannen som bryr sig mer om hur symfonier numreras än hur många det egentligen finns. Döden som en byråkrat hos Kafka, redo att stämpla ett dödsbevis så fort någon sätter en 9 på det.”
Mannen som tillskrivs äran att ”officiellt” ha brutit förtrollningen var den sovjetiske tonsättaren Dimitri Shostakovich, som framgångsrikt slutförde sin tionde symfoni 1953. Men Dimitris hjärna var full av något mer angelägna bekymmer, som hur man överlever som offentlig person i en djupt oberäknelig och ofta våldsam totalitär stat. Han fick prioritera Stalin framför musikens gudar.
Sedan dess har några andra tagit sig förbi nio, i vissa fall långt förbi. De mest framträdande exemplen är Havergal Brian (32), Alan Hovhaness (67) och finländaren Leif Segerstam (hela 352 och fler kommer). Men några har ändå fastnat på den fruktade nian, ibland av en slump, ibland av uttrycklig avsikt. Till dem hör Egon Wellesz, Roger Sessions, Vincent Persichetti, Alfred Schnittke, Peter Mennin, Malcolm Arnold och David Maslanka (Maslanka dog faktiskt i cancer medan han skrev sin tionde 2017).
Man skulle kunna tro att idén om förbannelsen nu är förpassad till det avlägsna förflutna. Men det är förvånande hur den fortfarande kan dröja sig kvar. Nutida tonsättare ler nedlåtande åt idén, men när de ska skriva sin egen tionde symfoni - vanligtvis i ett moget skede av livet - bestämmer de sig plötsligt för att det kanske är ett bra tillfälle att sluta äta smörcroissanter eller ringa sin husläkare för en hälsokontroll.
Philip Glass var 76 år gammal när han presenterade sin nionde symfoni i Carnegie Hall i New York 2013. För säkerhets skull hade han redan skrivit sin tionde.
”Nionde symfonin”, fnös han efteråt, ”vad är det för slags fånig förbannelse?... Men jag tänkte inte vänta och ta reda på det.” Musikens gudar prövade ändå Glass nerver när en åhörare dramatiskt kollapsade under framförandet i Carnegie Hall. Efter att ha hört om händelsen valde en och annan att hoppa över symfonins brittiska premiär.
Så i slutändan, finns det något vi kan lära oss av allt detta?
Det troliga svaret är att hela idén nästan säkert är en skröna och inte har något som helst samband med verkligheten.
Å andra sidan bör tonsättare med en något nervös och vidskeplig läggning kanske hålla sig till att skriva konserter och kammarmusik.
Om du vill läsa mer av David Hackett, gå till www.musicbytheyear.com
Sveriges största nyhetsbrev om klassisk musik
Få överblick över kommande konserter, festivaler och utvalda rekommendationer från hela landet.