Den som gudarna älskar...
artikel
D
David Hackett9 min läsning|13. October 2026
I västerlandets musikhistoria finns få saker som är mer gripande än ungdomligt geni som slås ned i sin blomning.
Här granskar (och hyllar) vi livet för fem mindre kända tonsättare från de senaste tre århundradena, som alla en kort stund lyste upp himlen innan de alldeles för hastigt återvände till skuggorna.
Giovanni Battista Pergolesi (Född 4 januari 1710, Jesi. Död 16 mars 1736, Pozzuoli)
Vår första tonsättare, Giovanni Pergolesi, var barockmusikens James Dean: en stigande stjärna ena stunden, borta nästa, och därefter omtalad för evigt. På en löjligt kort karriär lyckades han åstadkomma vad många tonsättare kämpar för att nå under ett helt liv.
Född 1710 i Jesi, vid Italiens östkust, stod det tidigt klart att den unge Giovanni hade en ovanlig musikalisk begåvning. Vid 15 års ålder skickades han till Neapel för att studera vid Conservatorio dei Poveri di Gesù Cristo, där han snart fick rykte om sig som skicklig violinist, organist och tonsättare.
Pergolesis stora genombrott kom vid späda 23 års ålder, med hans opera seria Il Prigionier Superbo (Den stolte fången). Men det var inte Il Prigionier själv som fick publiken att jubla, utan snarare det komiska (buffa) intermezzot i två akter med titeln La Serva Padrona (Pigan som matmor) som Pergolesi hade smugit in mitt i verket. Det fräcka stycket om en piga som överlistar sin husbonde blev snabbt mycket populärt i sin egen rätt och var 1700-talets motsvarighet till en viral hit.
Den var så populär att när den senare framfördes i Paris utlöste den den så kallade ”Querelle des Bouffons” (De komiska aktörernas schism) - en het debatt mellan anhängare av den allvarliga franska operan och entusiaster för den nya italienska komiska stilen. Pergolesi blev oavsiktligt affischnamn för denna operaduell.
Trots sin växande framgång var Pergolesis hälsa svag. Plågad av ett missbildat ben, troligen på grund av polio, och av tuberkulosens dödliga begynnelse sökte han till slut tillflykt i ett franciskanerkloster i Pozzuoli.
Det var här han komponerade sitt mest kända verk, en tonsättning av Stabat Mater. Enligt legenden skrev han musiken i en febrig yra, i kapplöpning med tiden för att hinna bli klar före sin annalkande död. Oavsett om den historien är helt korrekt ger den onekligen hans berättelse en dramatisk glans.
Den 16 mars 1736, vid späda 26 års ålder, bugade Giovanni Battista Pergolesi för sista gången. Han lades till vila i franciskanerklostret och lämnade efter sig ett avtryck i musikvärlden som skulle påverka tonsättare i generationer.
Juan Crisóstomo Arriaga (Född 27 januari 1806, Bilbao. Död 17 januari 1826, Paris)
Nu kommer vi till en tonsättare som tyvärr inte ens nådde sitt tredje decennium. Men allt var inte olycksbådande i Arriagas korta men lysande liv. Han kom från en musikalisk familj i Bilbao i norra Spanien och hade ett av de mest storslagna namnen bland alla tonsättare - Juan Crisóstomo Jacobo Antonio de Arriaga y Balzola. Han delade dessutom födelsedag med Wolfgang Amadeus Mozart (exakt femtio år senare) och var, precis som Mozart, ett underbarn. Av de skälen kallades han senare ”den spanske Mozart”.
Vid elva års ålder hade Arriaga redan skrivit sin första opera, Los Esclavos Felices (De lyckliga slavarna). ”Utan någon som helst kunskap om harmonilära skrev Juan Crisóstomo en spansk opera med underbara och helt originella idéer” löd omdömet från en av hans lärare flera år senare.
Vid 15 års ålder var Arriaga mer än redo att lämna Bilbao och fortsätta sina studier vid Pariskonservatoriet. När konservatoriets stränge direktör Luigi Cherubini första gången hörde ett av hans verk utbrast han ivrigt: ”Vem har skrivit det här?” När han fick veta att det var den unge spanjoren svarade han: ”Fantastiskt - du är musiken själv!”
Arriaga utmärkte sig inte bara i sina studier utan blev till och med biträdande lärare vid konservatoriet, och förbluffade både elever och lärare med sin sofistikerade behärskning av harmonik och kontrapunkt. Vid ett tillfälle komponerade han en fuga för åtta stämmor, som Cherubini ska ha förklarat vara ”ett mästerverk.”
Det är omöjligt att veta hur denna inspirerande yngling hade utvecklats om han inte tragiskt nog hade avlidit i en lungsjukdom tio dagar före sin 20-årsdag. Även om hans skapande liv blev brutalt kort hann han ändå skriva en handfull verk (däribland en symfoni och tre stråkkvartetter) som fortfarande är stillsamt imponerande genom sin originalitet och sitt känslomässiga djup och visar en mognad som motsade hans späda ålder.
Julius Reubke (Född 23 mars 1834, Hausneindorf. Död 3 juni 1858, Dresden)
Det tidiga 1800-talet verkar ha varit en särskilt dålig tid för den som ville bli en stor tonsättare och samtidigt lyckas leva ett normalt långt liv (bortsett från stackars Arriaga, tänk på Weber, Schubert, Chopin och Mendelssohn...).
Stackars Julius Reubke hade särskilt otur och ryckdes bort nästan innan han hunnit börja. Han föddes i den tyska byn Hausneindorf (i Harzbergen) och kom från en släkt med djupa musikaliska traditioner. Hans far Adolf var en betydande orgelbyggare, och två av hans bröder skulle gå i faderns fotspår. Men Julius hade andra planer - han ville inte bygga orglar, han ville spela dem. Och framför allt skapa spännande, banbrytande ny musik för dem.
Vid 17 års ålder studerade han redan vid konservatoriet i Berlin och blev vän med dirigenten Hans von Bülow, som blev så imponerad (”konservatoriets bästa elev”) att han gav Reubkes namn vidare till Franz Liszt. Denne bjöd i sin tur in Reubke att fortsätta sina studier hos honom i Weimar.
Den unge Reubke kunde ha känt att världen låg öppen för honom, om han inte redan hade visat tecken på framskriden tuberkulos. Medveten om att tiden var knapp drev han sig själv till nya höjder i Weimar och skrev de två monumentala verk som hans rykte vilar på än i dag: en pianosonat i b-moll och en orgelsonat över Psaltaren 94 (båda från 1857).
Även om den förra visar ett visst inflytande från Liszt står den sig mer än väl som ett stort verk. Den senare var Reubkes mästerverk och räknas i dag som ett av 1800-talets stora orgelverk. Knappt igenkännbar som ”traditionell” orgelmusik. Reubkes sonat är full av eldigt, virtuost tonsatt musik, ett åskväder i musikalisk form. Den bygger på en särskilt dyster psalm och domineras av molltonarter, och orgeln låter ofta som om den förmedlade vreden hos en gammaltestamentlig Gud.
För vilken annan 23-årig tonsättare som helst hade ett så häpnadsväckande musikstycke varit början på något stort. Men för Reubke var det redan slutet. Han tillbringade större delen av nästa år med att långsamt dö, tills han i juni 1858 till sist gav efter för det oundvikliga.
”Sannerligen ingen kan känna förlusten som konsten har lidit i er Julius djupare”, skrev Liszt till Reubke den äldre, ”än den som med beundrande sympati har följt hans ädla, ihärdiga och framgångsrika strävanden under de senaste åren, och som alltid trofast kommer att minnas hans vänskap.”
Men medan vi lämnas att fundera över vad mer Reubke kunde ha åstadkommit kan vi ändå vara tacksamma för de två underbara och för alltid friskt klingande sonaterna som han lämnade efter sig.
Guillaume Lekeu (Född 20 januari 1870, Heusy. Död 21 januari 1894, Poitiers)
Liksom Julius Reubke skulle Guillaume Lekeus namn säkert vara mer känt i dag om hans liv inte hade avbrutits så grymt - i hans fall av en förorenad sorbet (som ledde till tyfoidfeber) dagen efter hans 24-årsdag. Vid sin död var han redan en etablerad tonsättare med flera betydande verk bakom sig.
Även om han i grunden var senromantiker, påverkad av både César Franck och Gabriel Fauré, hade Lekeu ett mycket originellt sinne och en naturligt framåtblickande känslighet. Hade han levt längre får man känslan av att han hade haft något intressant att säga i många årtionden till - ja, misstänker man, även i Schoenbergs och Stravinskys postromantiska värld.
Lekeus barndom delades mellan den pittoreska byn Heusy nära Verviers i Belgien och Poitiers i mellersta Frankrike, innan familjen till slut hamnade i Paris i slutet av 1880-talet. Trots att han hade visat sig vara en driven musiker bestämde han sig egentligen för en musikalisk karriär först efter en pilgrimsfärd till Bayreuth 1889 för att höra några av Richard Wagners operor (det var kanske 1800-talets tonåriga motsvarighet till att gå på en rockkonsert och komma hem med drömmar om att starta ett band).
Efter hemkomsten till Paris fortsatte han sina privata kompositionsstudier för två framstående lärare, César Franck och Vincent d'Indy. Det var d’Indy som skulle slipa hans orkestrering och uppmuntra hans ambitioner. År 1891 tävlade Lekeu om det belgiska Rome-priset och vann ett imponerande andrapris med kantaten Andromède.
Under de följande tre åren byggde Lekeu imponerande vidare på den framgången, med en rad kammarverk och orkesterstycken, där hans musik visade ett växande känslomässigt djup och ett allt mer nyskapande sätt att strukturera sina idéer. Om sitt sätt att komponera sade han en gång: ”ännu mer, det kommer att vara konstigt, galet, avskyvärt, vad ni vill, men det kommer åtminstone att vara originellt”. Hans mest kända verk är hans underbara violinsonat i G-dur, beställd av den berömde violinisten Eugène Ysaÿe.
Sedan kom, tyvärr, den smittade sorbeten. Lekeu begravdes på en liten kyrkogård i sin barndomsby Heusy och lämnade efter sig ett livsverk som fortfarande väcker intresse och som gör att hans röst förblir en levande del av den klassiska musikens kanon.
Lili Boulanger (Född 21 augusti 1893, Paris. Död 15 mars 1918, Mézy-sur-Seine)
Marie-Juliette Olga ”Lili” Boulanger föddes in i en familj med så stora kulturella meriter att många andra i hennes position kunde ha känt sig lite skrämda. Hon delade sitt barndomshem (i Paris 9:e arrondissement) med modern Raissa Myshetskaya, en rysk prinsessa och sångerska, den åldrade fadern Ernest Boulanger, dirigent och tonsättare av komiska operor som hade vunnit det prestigefyllda Rome-priset redan 1835, och sin äldre syster Nadia, som var ämnad att bli en av 1900-talets stora musikpedagoger.
Men Lili tycktes ta allt detta med ro. Även om det måste ha funnits en viss rivalitet mellan systrarna var Nadia också ett viktigt stöd och en viktig inspirationskälla för Lili under hela hennes korta liv. Av de två var det förmodligen Lili som visade mest löfte och originalitet som tonsättare.
Trots sina uppenbara gåvor var Lili redan plågad av betydande sprickor i sin hälsa. Hon hade lidit av kroniska sjukdomar sedan tidig barndom, bland annat en bronkopneumoni som hon drabbades av vid två års ålder och som hade försvagat hennes immunförsvar. Dessa hälsoproblem avbröt ofta hennes studier och skapande, men de dämpade aldrig hennes beslutsamhet - och inte heller hennes mod.
År 1912, vid 19 års ålder, bestämde hon sig för att tävla om det prestigefyllda Rome-priset. Hon tvingades avbryta sitt första försök efter att ha kollapsat under provet, men återvände året därpå och tog denna gång förstapriset med sin kantat Faust et Hélène. Det var en svindlande bedrift, inte minst eftersom hon var den första kvinnan någonsin som vann tävlingen.
Under resten av sitt korta liv komponerade Lili flera kantater till, tillsammans med olika vokal- och orkesterverk. Hennes kompositioner var alltid framåtblickande för sin tid och byggde vidare på Debussys impressionistiska symbolism, samtidigt som hon förblev lyhörd för de allra senaste musikaliska strömningarna i Frankrike. Men den långa och spännande skapande karriär som nu tycktes ligga framför den unga kvinnan var tyvärr inte henne förunnad, eftersom hon avled i tarmtuberkulos i mars 1918, bara 24 år gammal.
Hennes äldre syster Nadia fick en helt annan lott och levde i ytterligare sextio år, berömd för sin undervisning vid Pariskonservatoriet, liksom vid Royal College of Music i London och Juilliard School i New York.
Liksom med Pergolesi, Arriaga, Reubke och Lekeu kan vi bara fundera över vad mer Lili Boulanger hade kunnat åstadkomma som tonsättare, om hon bara hade fått en jämförbar tid.
Sveriges största nyhetsbrev om klassisk musik
Få överblick över kommande konserter, festivaler och utvalda rekommendationer från hela landet.