Louise Farrenc - en tyst pionjär
artikel
D
David Hackett8 min läsning|19. March 2026
Det är svårt att överdriva Louise Farrencs bedrifter. Förutom att vara den första kvinnan som skrev en symfoni var hon en fin konsertpianist, en betydande musikforskare och en inflytelserik pedagog. Hon levde under en särskilt kvinnofientlig tid i fransk historia, men lyckades ändå få en professur vid det mansdominerade Pariskonservatoriet, som enda kvinna före 1900-talet. Hon drev till och med en kampanj - med framgång - för att få samma lön som sina manliga kollegor.
Men trots alla sina prestationer var Louise Farrenc knappast den bullrande typen. Under hela sitt liv undvek hon till stor del offentlig uppmärksamhet och personlig ära och lät hellre sitt arbete tala för sig självt. Samtidigt hade hon tur i sina personliga relationer och fick mycket bekräftelse och stöd av både sina föräldrar och sin lika förstående make. Det är kanske ingen slump att hennes kreativa självförtroende förblev relativt stabilt, i skarp kontrast till några av hennes framstående men mindre väl stödda samtida, som Clara Schumann och Fanny Mendelssohn.
Hon föddes som Jeanne Louise Dumont i en konstnärskoloni vid Sorbonne i Paris. Även om familjen till temperamentet var något bohemisk hade den glansfulla rötter. Hennes far, Jacques-Edme Dumont, kom från en släkt av skulptörer som sträckte sig tillbaka till början av 1600-talet (två av hans verk finns fortfarande i Louvren i dag), medan Louises bror Auguste skulle skapa sig en lika framgångsrik skulptörskarriär och som ung man vann det prestigefyllda Prix de Rome. Louises föräldrar tillhörde dessutom en generation i Frankrike från tiden före revolutionen som hade utvecklat särskilt upplysta åsikter om jämställdhet. De uppmuntrade sin dotter i hennes musikstudier från första stund och satte inga som helst hinder för vart hon ville ta sin begåvning.
Louise belönade snart sina föräldrars tro genom att göra exemplariska framsteg i sitt pianospel och nå professionell nivå i tidiga tonåren. Hon hjälptes oerhört av möjligheten att studera instrumentet för två av Europas främsta - den böhmiske virtuosen Ignaz Moscheles och den berömde tonsättaren och pianisten Johann Nepomuk Hummel.
Vid 15 års ålder skrevs hon in vid Pariskonservatoriet för att studera piano, en institution där 90 % av studenterna var män. Även om konservatoriet fortfarande förbjöd flickor att gå kompositionskurser (som om man fruktade att en framtida värld med kvinnliga tonsättare på något sätt skulle göra slut på civilisationen) kunde Louise ändå ta privatlektioner i komposition, harmonilära och orkestrering för en av konservatoriets professorer, Anton Reicha. Reicha var tillgänglig, öppen och nyskapande och var förmodligen den ideale mentorn för Louise, och hon fortsatte sina avbrutna studier för honom under det följande decenniet.
Redan i unga år verkade Louise ha en känsla för att fatta goda livsbeslut. Två år efter att hon skrivits in vid konservatoriet gifte hon sig med en studiekamrat, flöjtisten Jacques Hippolyte Aristide Farrenc. Det skulle bli början på ett fruktbart personligt och professionellt partnerskap som sträckte sig över nästan ett halvt sekel. Enligt den tyska musikforskaren Dr Christin Heitmann ”stödde de varandra och visade omsorg och förståelse för varandras yrkesområden. Båda bidrog också till familjens försörjning.”
Aristide, som var ett decennium äldre än Louise, hade också varit en blivande tonsättare, men eftersom han snabbt insåg sin hustrus talang lade han i stället allt sitt stöd och alla sina resurser bakom henne. Ett av de första sakerna han gjorde var att starta ett eget förlag, Éditions Farrenc, genom vilket Louise kunde få mycket av sin egen musik utgiven. ”Aristide Farrenc anade sin unga hustrus talang för komposition”, enligt en samtida, ”och uppmuntrade henne, till och med tvingade henne, säger man, att göra tillgängliga för allmänheten verk som hennes blygsamhet, av en sällan skådad grad, drev henne att hålla outgivna.”
Éditions Farrenc skulle ge ut över femtio av Louises kompositioner under hennes livstid, och överallt dit Aristide reste i affärer som förläggare tog han med sig något av sin hustrus musik. Louises verk kom snart under granskning av några av tidens mest kända europeiska tonsättare och kritiker, och de fick vanligen beröm, även om det ofta var klätt i milt kvinnofientligt eller sexistiskt språk.
Louise Farrenc var i själva verket en djupt atypisk fransk tonsättare för sin tid. I en tid då det franska musiklandskapet dominerades av Rossinis, Meyerbeers och Donizettis stora operor, Berlioz väldiga programsymfonier och de virtuosa salongsverken av de enastående pianisterna Chopin och Liszt, valde Louise att hämta sin huvudsakliga inspiration längre österut, och inte minst från den klassiska symfoniska traditionen i Tyskland och Österrike.
Hennes mest produktiva år var från början av 1830-talet till slutet av 1850-talet, då hon skrev hela sin produktion av orkestermusik, däribland tre symfonier, två ouvertyrer och två ”Grand Variations” för piano och orkester. Hon var lika produktiv inom kammarmusiken, med sonater, trior, två pianokvintetter och en framstående nonett (för stråkkvintett och blåskvartett), som fortfarande räknas som ett av hennes allra finaste verk.
Vid sidan av komponerandet byggde Louise under hela 1830-talet också upp ett förstklassigt rykte som lärare och utövare, så att hon till slut utsågs till professor i piano vid Pariskonservatoriet 1842. Förutom äran i att ha nått en sådan position trots alla odds gjorde institutionens musikaliska resurser det lättare för henne att ordna regelbundna framföranden av sina egna kompositioner. En del av sin musik kunde hon till och med höra utan att själv behöva göra något - hennes Trettio pianoetyder i alla dur- och molltonarter (1838) beundrades så allmänt att de blev obligatoriska i konservatoriets kursplan från 1840-talet och framåt.
Efter flera urpremiärer av sina senaste kompositioner, med kulmen i ett sensationellt första framförande av sin nonett 1850, tog Louise ett djupt andetag och bad konservatoriets direktör, Daniel Auber, att höja hennes lön så att den motsvarade lönen för hennes tre närmaste manliga kollegor. ”Jag vågar hoppas, herr direktör”, skrev hon, ”att Ni går med på att fastställa mitt arvode till samma nivå som dessa herrars, för om jag, bortsett från frågor om egenintresse, inte får samma uppmuntran som de, kan man tro att jag inte har lagt ner all den iver och flit som krävs för att fullgöra det uppdrag som har anförtrotts mig.” Det kan ha hjälpt hennes sak att Auber hade varit en stor beundrare av Fanny Mendelssohn, före dennas för tidiga död fyra år tidigare, och högst sannolikt inte ville se andra begåvade kvinnliga tonsättare bli underskattade under hans ledning. Louise beviljades sin försenade löneförhöjning.
Nonetten, tillsammans med hennes majestätiska tredje och sista symfoni, skriven ungefär samtidigt, utgör förmodligen höjdpunkten i Louises tonsättarkarriär. Därefter började hennes produktion, särskilt av orkesterverk, avta, bland annat på grund av de ständiga svårigheterna att få så storskalig musik framförd på den offentliga scenen.
Den franske musikkritikern François-Joseph Fétis, en man som vanligen var välvilligt inställd till kvinnliga tonsättare, insåg fullt ut det problem Louise stod inför: ”Tyvärr innebär den storskaliga instrumentalmusik som Madame Farrenc av naturen och genom sin utbildning kände sig kallad till framföranderesurser som en tonsättare kan skaffa sig … endast med enorm ansträngning. En annan faktor här är publiken, som i regel inte är särskilt kunnig, och vars enda mått på ett verks kvalitet är dess upphovsmans namn. Om tonsättaren är okänd förblir publiken ointresserad … Sådana var de hinder Madame Farrenc stötte på [och] som fick henne att förtvivla.”
Louise hämmades också alltid av tidens underliggande sexistiska berättelse och de ständiga fördomarna om hennes könsbundna förmågor, även när hennes manliga kollegor trodde att de i övrigt visade uppskattning. ”Det är en sådan sällsynthet att en kvinna komponerar symfonier av verklig talang”, skrev en, medan en annan konstaterade om hennes första symfoni: ”den dominerande egenskapen hos detta verk, komponerat av en kvinna, är precis det man minst väntar sig att finna. Det finns mer kraft än finkänslighet.” Enligt Berlioz ”orkestrerade Louise med en talang som är sällsynt bland kvinnor”, och till och med den vänligt sinnade Fétis spelade den kvinnofientliga eliten i händerna när han skrev att ”hos Mme Farrenc har inspirationen och tonsättarkonsten maskulina proportioner.”
Louises produktion avtog ytterligare på äldre dagar efter att hennes begåvade pianistdotter Victorine dött i förtid 1859, bara 32 år gammal. Men även när hennes skaparlåga falnade förblev hon produktiv på andra sätt och delade sin makes (ännu inte på modet) intresse för förklassisk musik.
Under sina sista år arbetade Louise och Aristide tillsammans på en antologi i 23 volymer med europeisk klavermusik (som de gav titeln Le Trésor des Pianistes - Pianisternas skatt), med verk från mitten av 1500-talet och ända fram till i dag. Efter makens död 1865 slutförde Louise de sista 15 volymerna själv och framförde dessutom mycket av det mindre kända förklassiska innehållet vid en serie konservatorierecitaler kallade Séances Historiques (Historiska sessioner).
Louise behöll sin tjänst vid konservatoriet in i hög ålder och levde precis tillräckligt länge för att se de första kvinnliga studenterna antas till institutionens kompositionskurser. Hon gick i pension 1873 och dog två år senare, 71 år gammal - ett väl använt liv i det stora hela, då hon omgivit sig med goda människor. Kanske var det till sist hemligheten bakom hennes framgång. Som den amerikanske klassiska musikpresentatören Barney Sherman en gång konstaterade: ”storhet uppstår mindre sannolikt när man indoktrineras med föreställningen att man inte har det som krävs. Uttryckt i positiva termer är det långt mer sannolikt att geni uppstår när någon säger till dig att du har det och bör köra på.”
I en tid då otaliga kvinnliga tonsättare fortfarande frystes ut av regressiva sociala förväntningar visar Louise Farrencs liv hur mycket som var möjligt, med lite uppmuntran.
Läs mer av David Hackett på www.musicbytheyear.com
Sveriges största nyhetsbrev om klassisk musik
Få överblick över kommande konserter, festivaler och utvalda rekommendationer från hela landet.