Musikaliska banbrytare, del 1 - Paganini
artikel
D
David Hackett8 min läsning|6. May 2026
Aldrig tidigare hade världen skådat något som Niccolò Paganini. Halvt briljant artist, halvt kuriosakabinett - hans genomslag i 1830-talets Europa var så enormt att han blev något av en legend redan under sin livstid.
Det varumärke som Paganini skapade åt sig själv präglar till stor del vår bild av honom i dag - den långa, skelettlika gestalten, oftast klädd i svart, med rufsigt korpsvart hår, gulbleka kinder och intensiva, nästan demoniska ögon. Sedan lyfter han fiolen och framför underverk som man tidigare ansett omöjliga för dödliga varelser.
Under sina mest hänförda stjärnår spelade Paganini regelbundet för fullsatta konsertsalar, fyllda av hänryckta och ibland skrikande åhörare. Utanför scenen levde han ett färgstarkt liv och föll för många av de laster som förknippas med den arketypiska rockstjärnan, den farliga busen - däribland spel, hårt drickande, narkotikabruk och oupphörligt jagande av kvinnor. Många människor (bland dem flera företrädare för katolska kyrkan) trodde att han var i maskopi med djävulen.
Hans briljans på fiolen kunde delvis tillskrivas exceptionell naturbegåvning och delvis ryggbrytande övning. Redan som barn tvingade fadern honom till långa övningspass och höll ibland inne med maten om Niccolò inte gjort tillräckliga framsteg. Till följd av den drakoniska regimen övade Paganini junior ofta upp till 15 timmar om dagen under sin ungdom.
Frukterna av det hårda arbetet lät dock inte vänta på sig, och vid fjorton års ålder gav Niccolò redan professionella konserter och tjänade pengar. Efter fem års anställning i Lucca under beskydd av prinsessan Elisa Baciocchi - en syster till Napoleon, med vilken Paganini fick den första av många otillåtna förbindelser - kastade han sig ut i världen som frilansande solist av yppersta klass. Han var redan högt ansedd i Italien, och rykten om Paganinis extraordinära gåva började spridas bortom landets gränser; det är förvånande att han så länge motstod lockropen att göra sig ett namn på Europas största scener. Han nöjde sig med att avvakta, flyttade mellan italienska städer och skaffade vänner bland många av Italiens musikaliska elit.
Paganini var redan sent i fyrtioårsåldern när han beslöt sig för att ge sig ut på sin länge efterlängtade europeiska odyssé. Men hela företaget skulle snabbt bekräfta honom som en internationell sensation och förändra hans liv för alltid.
Turnén skulle föra honom till fyrtio europeiska städer, från Böhmen, Österrike och Polen till Tyskland, Frankrike och Storbritannien. När hans namn och rykte steg mot skyarna slogs konsertsalarna om att få boka honom. Under ett enda år uppträdde Paganini inte mindre än 151 gånger och lade samtidigt bakom sig mer än 5000 engelska mil i postdiligens.
Europas musikälskare hade förstås stött på virtuoser förut, men aldrig någon som Paganini. Han insåg fullt ut sin dragningskraft vid biljettkassan och drog sig inte för att blanda in stora doser showmanship i sina virtuosa fyrverkerier. Ett av hans favorittrick var att sabotera fiolens strängar strax före ett framträdande, antingen genom att stämma dem fel eller ibland rentav bryta dem. Han lät också med flit strängar brista mitt under framförandet (till åhörarnas flämtningar) för att därefter spela resten av musiken på den enda sträng som fanns kvar.
Han kunde låta instrumentet antyda alla tänkbara ljud. Han älskade att imitera fågelsång och ibland andra instrument i orkestern, något han gjorde med osannolikt god effekt. Vid andra tillfällen koncentrerade han sig på ljud från lantgårdens djur eller till och med på ljud av ett mer intimt slag (som i hans Duetto Amoroso).
En viktig dimension av Paganinis showmanship var hans enorma scennärvaro. Han var en av de första instrumentala virtuoserna som uppträdde utan noter, något som gav honom större utrymme för kroppsligt uttryck. Han utnyttjade flitigt sin långa, långlemmade och dubbelledade kropp, som gjorde att han kunde vrida den till ovanliga former (ett av hans öknamn var ”Gummimannen”). Den dubbelledade kroppen gynnade också direkt hans spel och gav honom extra smidighet, medan handleden var så lös att han kunde röra och rotera den åt alla håll.
Den samlade Paganini-effekten kunde vara hypnotisk. Som en samtida historiker skrev om honom: ”Djärv i sina experiment med instrumentets möjligheter, men ändå förfinad till det yttersta av subtilitet; vetenskaplig, men vild till gränsen av extravagans… hans långa, magra gestalt, hans långa, köttlösa fingrar, hans vilda, ivriga och bleka ansikte, hans tunna grå lockar som föll över axlarna och hans säregna leende, ibland bittert och krampaktigt, alltid främmande, gav honom ett utseende som nästan närmade sig det spöklika.” En kritiker i Berlin kallade under tiden Paganini för ”begärets, föraktets, vansinnets och den brännande smärtans förkroppsligande”.
Men bakom allt drama och alla tekniska konster fanns alltid en allvarlig konstnär med sunda musikaliska instinkter. Det var just de egenskaperna som gjorde Paganini till den kompletta artisten. När han inte bländade sin publik kunde han spela enkla melodier på ett så själfullt, ömt sätt att han snabbt rörde samma åhörare till tårar.
Det var Paganinis halva decennium av turnerande i Europa i slutet av 1820-talet och början av 1830-talet som gjorde hans namn känt och cementerade hans plats i musikhistorien. En tid var han en av sin tids mest berömda och mest omskrivna personer. Medan oändliga konsertrecensioner fyllde tidningarna skvallrade magasinen om hans livsstil och de främsta gastronomiska kockarna uppkallade delikatesser efter honom.
Paganini själv var alltid slug nog att se den lukrativa potentialen i sin växande berömmelse. En turné i Storbritannien 1832 gjorde honom särskilt förmögen - i en personlig kassabok noterade han att han tjänat över 10 000 pund på 15 konserter mellan juni och augusti samma år (omkring 2 miljoner dollar i dagens penningvärde). Sådana inkomster var inte heller ovanliga för honom vid den tiden.
Men även om Paganini var duktig på att tjäna pengar var han lika duktig på att slösa bort dem. Som ung hade han utvecklat flera extravaganta vanor, och en av dem var spel om höga insatser. Paganinis ständiga förluster i spelhallar och på kasinon hotade gång på gång att kasta hans liv över ända, och vid ett tillfälle var han tvungen att pantsätta sin fiol för att undgå skuldfängelse. Den gången räddades han av en förmögen beundrare som gav Paganini sin egen fiol, en mycket fin Guarneri del Gesù från 1743. Den skulle bli Paganinis personliga favorit, och han gav den öknamnet ”Kanonen” för dess kraftfulla, mångsidiga ton.
Paganinis privatliv var färgstarkt och kaotiskt även på andra sätt. Eftersom han ofta såg ut som om han tillbringat natten i en häck var han en osannolik kvinnokarl. Men som han en gång skröt: ”Jag är inte stilig, men när kvinnor hör mig spela kryper de till mina fötter.”
Hans många förbindelser kunde ibland ställa till problem för honom. När han bodde i Parma på 1810-talet hade han flyttat ihop med en tonårsflicka, vars far då anklagade violinisten för bortförande - Paganini fick som följd tillbringa några dagar bakom galler.
En liknande anklagelse om bortförande restes mot fiolvirtuosen i början av 1830-talet och gällde den tonåriga dottern till en pianistvän i London, med vilken Paganini hade rymt till Paris. När det kom ut blev historien en enorm skandal i både den brittiska och den franska pressen, och även om Paganini den här gången undgick fängelse tvingades han tillbringa många timmar med att förtvivlat försvara sina handlingar i tryck.
Paganinis utsvävande livsstil var knappast någon hemlighet för allmänheten, och den underblåste i sin tur några avgjort mörkare rykten. Ett var att han själv eller hans mor som ung hade sålt hans själ till djävulen i utbyte mot hans extraordinära talang. De med livligare fantasi hjälpte till att sprida en myt om att virtuosen en gång hade mördat en kvinna och använt hennes tarmar som fiolsträngar.
Paganini var väl medveten om sådant skvaller och försökte alltid skratta bort det. Han noterade en gång: ”I Wien försäkrade en i publiken offentligt att mitt framförande inte var förvånande, eftersom han tydligt hade sett, medan jag spelade mina variationer, djävulen vid min armbåge, där han styrde min arm och ledde min kropp. Min likhet med djävulen var ett bevis på mitt ursprung.”
Trots de här årens yra framgångar började Paganini så småningom tröttna på turnélivet och längtade efter att slå sig till ro. Hans hälsa, som aldrig varit stark ens i de bästa av tider, började också svika honom: han hade de senaste åren lidit av syfilis (som han behandlade med rikliga mängder kvicksilver och opium), och 1828 hade en rad tandoperationer krävt att de flesta av hans tänder drogs ut. När han sedan 1834 fick diagnosen tuberkulos bestämde han sig till slut för att dra ner på sina uppträdanden.
Han startade i stället ett kasino i Paris - Casino Paganini - ett företag som kunde ha verkat idealiskt för honom, men som tyvärr misslyckades och kostade honom en stor del av förmögenheten.
Hans hälsa försämrades stadigt, och halscancer berövade honom talförmågan under hans två sista levnadsår. Men även när han låg för döden förblev Paganini sitt vanliga hyperaktiva jag. Han flyttade till Nice (som då tillhörde Italien) och blev instrumenthandlare som köpte och sålde till höga priser. Det var i samma stad som slutet till sist kom för honom 1840, 57 år gammal.
Även i döden lyckades Paganini dra till sig drama och kontrovers. Hur osannolikt det än kan låta ville katolska kyrkan inte se maestron begravd i vigd jord, och både biskoparna i Nice och i Genua förbjöd det officiellt. Det berodde delvis på att Paganini hade vägrat ta emot sista smörjelsen - en präst hade dykt upp ungefär en vecka före Paganinis död och denne hade visat bort honom i tron att han ännu kunde tillfriskna. Han hade inte heller hjälpt sin sak genom att, enligt samma präst, ställa ut ”fyra obscena bilder” i farstun till sin våning i Nice, däribland en som föreställde ”en Venus i en högst skamlig och vanhedrande ställning”. Först 1844 ingrep påven och tillät att Paganini begravdes i Genua. Även efter det flyttades hans kropp flera gånger innan den fann sin slutliga vila i Parma, mer än ett halvt sekel senare.
Om du vill läsa mer av David Hackett, gå till www.musicbytheyear.com
Sveriges största nyhetsbrev om klassisk musik
Få överblick över kommande konserter, festivaler och utvalda rekommendationer från hela landet.