När Philip Glass installerade diskmaskiner
artikel
D
David Hackett9 min läsning|26. August 2026
När Philip Glass installerade diskmaskiner: Så har tonsättare klarat sin försörjning genom århundradena
Att tjäna pengar är konst. Och att arbeta är konst. Och bra affärer är den bästa konsten - Andy Warhol
Alla som någonsin har försökt sig på en kreativ karriär känner till den eviga frågan: kan jag förverkliga mina konstnärliga drömmar och samtidigt tjäna pengar?
Och oavsett om du är en blivande tonsättare, målare, författare eller annan konstnärlig utövare kommer du snart att upptäcka att svaret på den frågan ungefär lyder - nej, kanske, inte lätt.
Att försörja sig som konstnär är att uppleva kapitalismen när den är som mest hårdhänt och skoningslös. Bytet fördelas alltid ojämnt. Det mesta av rikedomen hamnar hos en mycket liten minoritet medan resten är kroniskt underbetalda. Oavsett hur begåvad du är kommer du mycket sällan att kunna leva på enbart din konst.
Men för tonsättare finns det en ljusglimt. Som musiker har du sannolikt andra färdigheter, som att undervisa, spela eller dirigera, att falla tillbaka på. Och det är oftast genom något av dessa som du kan se till att ha tak över huvudet. Det knepiga är förstås att se till att det betalda arbetet inte tränger sig för långt in på din skapartid.
Om du var tonsättare någon gång under de senaste sexhundra åren fanns det olika sätt att klara denna känsliga balansgång - att göra det du var född för, men utan att svälta.
Till att börja med var dina karriärval begränsade.
Under medeltiden var det bästa och tryggaste sättet för en tonsättare att leva att arbeta för kyrkan, antingen som musikdirektör eller organist. Men det fanns uppenbara begränsningar för vad du kunde och inte kunde göra. Inte minst fick du bara skriva sakral musik.
Efter 1450 hände två saker - den katolska kyrkans rikedom och prestige började sakta avta, medan den europeiska adeln växte i storlek och politisk makt. Många av de främsta aristokratiska familjerna började anställa ett musikaliskt hov. Även om de tonsättare och musiker de anställde fortfarande var underkastade vissa begränsningar var deras ansvarsområden mer varierande, och de fick friare händer över vad de fick skriva.
Det fanns förstås en tredje väg, nämligen att tillhandahålla musik till scenen. Under medeltiden och den tidiga renässansen erbjöd detta inte direkt en glänsande karriärväg. Det innebar normalt att man skrev musik (både som tonsättare och utövare) åt en teatertrupp, en ofta osäker och fattig tillvaro.
Teaterarbete skulle inte förbli sådant för evigt. Operans framväxt efter 1600 erbjöd tonsättare ett alternativt sätt till välstånd. Nackdelen var den intensiva konkurrensen om att skapa en succé. Men för de lyckligt lottade få som tog sig till toppen fanns det stora pengar att tjäna.
Fram till 1800 behandlades du ofta inte bättre än en hovtjänare.
Om du arbetade som tonsättare för kyrkan eller adeln fick du uthärda en låg social status. I ett aristokratiskt hushåll måste du inte bara klä dig och bete dig på ett visst sätt, du beviljades inte heller alltid grundläggande mänskliga rättigheter. När JS Bach (1685 - 1750) en gång hade fräckheten att meddela sin arbetsgivare, hertigen av Weimar, att han ville gå vidare från sin roll som Konzertmeister, blev hertigen så uppretad att han kastade sin främste tonsättare i fängelse i en månad i hopp om att tvinga honom att ändra sig. Knepet fungerade dock inte på en man vars geni sannolikt bara matchades av hans envishet.
Det blev bättre först när Haydn bröt sig fri och lade en grund för andra att följa.
Samma hovtjänstbarhet drabbade Joseph Haydn (1732 - 1809) i slutet av 1700-talet. Även om Haydn då var en av Europas mest kända tonsättare förblev han fast på sina aristokratiska arbetsgivares avlägsna gods vid den österrikisk-ungerska gränsen, med bara begränsade perioder av ledighet. Han tvingades tacka nej till många lukrativa möjligheter som kom i hans väg.
Lyckligtvis skulle hans lycka vända efter att hans främste arbetsgivare dog 1790. Även om Haydn behölls på godset med reducerad lön fick han också den yrkesmässiga frihet han så länge hade längtat efter. Han begav sig omedelbart till London, där professionella, oberoende orkestrar för första gången gav biljettkonserter för allmänheten. Olika impresarior fick tag på den store mannen och erbjöd honom stora summor för en symfoni eller en opera, och Haydn var inte på humör att missa det. På bara två turnéer i Storbritannien tjänade han lika mycket pengar som han hade tjänat på tjugo år i sitt gamla jobb.
Efter 1800 fanns det nya, oberoende sätt att försörja sig.
Haydn var en av de allra första som drog nytta av en förändrad samhällsordning. Biljettkonserter, tillsammans med en kraftig ökning av musikförlag, gav för första gången tonsättare en viss självständighet från sina gamla, förmögna beskyddare. De nya offentliga konserterna gjorde det också möjligt för 1800-talets virtuosa tonsättare-utövare (som Hummel, Chopin, Liszt, Paganini, Brahms, Rubinstein och Saint-Saens) att tjäna stora summor, oavsett hur deras kompositioner togs emot.
Att undervisa kan vara slitsamt... men också en inspirationskälla.
Oavsett om du var utövande musiker eller inte har nästan varje tonsättare vänt sig till undervisning någon gång, vissa mer än andra och vissa bättre än andra. Beethoven hade till exempel rykte om sig att skrika åt sina elever (om de inte var vackra grevinnor) och han bet en gång en av sina elever i armen efter att eleven hade misslyckats med en skala. Men Beethoven var långt ifrån ensam om att se yrket med en viss bävan.
Undervisning kunde vara krävande arbete för dem som förlitade sig på det som sin huvudsakliga inkomst. I medelåldern fann sig Gabriel Fauré (1845 - 1924) tvungen att oupphörligt traska runt i Paris och ge pianolektioner på olika adresser. En sådan tillvaro drog ner honom: han var ofta trött och deprimerad, och hans skapande led. Hans lycka vände först när han utsågs till inspektör för provinsiella musikkonservatorier av Pariskonservatoriet, med bättre lön och mer fritid. Han blev senare konservatoriets direktör, och då hade han auktoritet att se till att hans arbetsbeskrivning gav honom gott om utrymme för skapande arbete.
Men det finns också exempel på tonsättare som tyckte att den så kallade undervisningsslitsen gynnade deras konst. Gustav Holst (1874 - 1934), som kom från enkla förhållanden, tjänade redan pengar innan han hade tagit examen vid Royal College of Music i London. Efter några nedslående år som orkestertrombonist fann han att hans karriär och ekonomi låg på ett lågvattenmärke och tvingades ta en rad lärartjänster, först vid en flickskola och sedan vid en vuxenutbildningsskola i södra London. Överraskande nog tycktes möjligheterna i den nya karriären frigöra en helt ny nivå av kreativitet hos honom. Från den punkten började han skriva en del av sin bästa och mest originella musik, däribland den berömda sviten Planeterna. Holst ansåg senare att hans insatser som lärare var minst lika viktiga som hans kompositioner.
Musiken behöver inte ens vara din huvudsakliga karriär.
Inte sällan har tonsättare försörjt sig helt skilt från sina musikaliska bedrifter. Alexander Borodin (1833 - 1887) var under sin livstid främst känd som vetenskapsman snarare än tonsättare. Han fick ett betydande rykte som pionjär inom organisk kemi, särskilt för sitt arbete med aldehyder. Samtidigt ägnade han arton år av sin fritid åt att skriva sin stora opera, Fursten Igor, som även om den lämnades ofullbordad är ett obestridligt mästerverk i sig.
Den amerikanske avantgardisten Charles Ives (1874 - 1954) från början av 1900-talet hade en ännu osannolikare andra karriär. På nätterna lyssnade förskräckta invånare i hans lägenhetshus i New York till tonsättarens olika kakofoniska experiment på pianot. Men på dagarna hade Ives ett sobert jobb inom försäkring, en karriär han bedrev med sådan framgång att han till slut kunde starta eget företag och gå i pension som rik i mitten av femtioårsåldern. Märkligt nog gjorde inte befrielsen från dagjobbet honom mer kreativ, och han slutade skriva musik ungefär samtidigt, trots att han levde i ytterligare tre decennier.
Om Ives representerar en intressant dubbelhet i karriär var den ryske tonsättaren Vladimir Dukelskys (1903 - 1969) liv ett fall av nästan dubbel identitet. På 1920-talet var Dukelsky en lovande ung modernistisk tonsättare i Paris, som av många sågs som Prokofievs skyddsling. På andra sidan Atlanten byggde han upp ett helt annat musikaliskt alter ego: i USA arbetade han under namnet Vernon Duke och blev en populär låtskrivare och tonsättare av Broadwaymusikaler. Den ena identiteten finansierade den andras livsstil och gjorde det möjligt för honom att fortsätta skriva sin allvarligare musik. Men detta var uppenbarligen inte ett knep som varje tonsättare kunde klara.
I slutändan spelar det ingen roll hur du tjänar pengar…
Liksom operan före den har filmmusik erbjudit ett annat sätt att tjäna stora pengar. Men det är en hyperkonkurrensutsatt bransch där bara mycket få av dem som strävar lyckas - och det förutsätter att du överhuvudtaget vill skriva filmmusik.
Den stora majoriteten av tonsättare har fortsatt att vara uppfinningsrika på andra sätt. Den moderna musikens enfant terrible, John Cage (1912 - 1992), arbetade en gång på en reklambyrå i New York, där han drev kampanjer och formgav affärskort och julkort (kanske var det i en sådan arbetsmiljö som Cage till slut fick idén att placera olika kontorsartiklar mellan pianots strängar!) Cages intresse för grafisk design skulle ha ett tydligt inflytande på tillkomsten av hans egna mycket karakteristiska, okonventionella notbilder.
På senare tid har det inte varit ovanligt att se tonsättare försörja sig med tillfälligt arbete. Under många år tog Philip Glass (f. 1937) en rad hantverksjobb medan han gjorde sig ett namn som tonsättare. Han arbetade som rörmokare och taxichaufför i New York, medan han vid andra tillfällen fick anställning hos ett flyttföretag. Konstkritikern på tidskriften Time, Robert Hughes, blev chockad över att en gång se sin diskmaskin installeras av Glass. Hughes protesterade och sa att ett sådant arbete måste vara under tonsättarens värdighet. ”Men du är ju konstnär”, sa Hughes till honom. Glass svarade ”att jag var konstnär men att jag ibland också var rörmokare och att han skulle gå sin väg och låta mig bli klar!”
… Allt du behöver göra är att fortsätta skriva.
För vissa kreativa musiker är Glass tillvägagångssätt inget mindre än en logisk slutpunkt. Den samtida kanadensiske tonsättaren Chris Sivak (f. 1982) har beskrivit hur inte ens regelbundna beställningar gav honom tillräckligt för att leva på. Han insåg att han skulle behöva producera musik i en så ryggbrytande takt - för att kunna tjäna en ordentlig lön - att han skulle behöva avstå från sådana lyxer som ”sömn, dagsljus och matinköp...” Den andra faran var att ”jag skulle producera exponentiellt mindre arbete som jag var stolt över. Vågskålarna skulle tippa mot kvantitet på bekostnad av kvalitet om jag pressade mycket hårdare.”
Till slut bestämde han sig för att bli internetrörmokare, ett jobb som innebär att ”klättra i telefonstolpar med klätterdubbar, stegar eller i en skylift, skarva ihop fiberoptiska kablar, partvinnade kablar och koaxialkablar, felsöka nätverksproblem och bli alldeles täckt av smuts...”
Men Sivak insåg också att en alternativ karriär inte behövde ha någon negativ effekt på hans komponerande. Han fann att han fortfarande kunde avsätta lika mycket tid som tidigare för sitt skapande.
Som han uttrycker det tydligt: ”det enda sättet du misslyckas med konst är om du slutar göra den. Det finns ingen anledning till att en tonsättare inte kan vara rörmokare eller elektriker i stället för lärare. Allt du behöver göra är att fortsätta skriva.”
Sveriges största nyhetsbrev om klassisk musik
Få överblick över kommande konserter, festivaler och utvalda rekommendationer från hela landet.