Tonsättare och lagen | del 2
artikel
D
David Hackett3 min läsning|27. September 2026
Det här är del 2 av 3 i en serie av David Hackett om tonsättare som hamnade på kant med överheten. Läs del 1 och 3.
Det är alltid de milda man inte misstänker
Bakom Franz Schuberts (1797 – 1828) mjuka, ängsliknande ansikte – han som skapade otaliga vackra melodier i sina sånger, symfonier och kammarmusik – dolde sig en ofta upproriskt sinnad ung man. Han umgicks med flera andra konstnärliga fritänkare i en politisk regim som kunde vara rent förtryckande. När han en gång greps för att ha deltagit i en olaglig sammankomst gjorde han sig själv ingen tjänst genom att ge den gripande polisen en rejäl omgång, fylld av ”förolämpande och skymfande språk”.
Schubert hade förmodligen tur som släpptes så snabbt – kanske räddade hans knoppande rykte som tonsättare honom. Men en av hans kamrater den dagen anklagades för att ha konspirerat mot den österrikiska regeringen och hamnade bakom galler i över ett år.
Han begick brottet men avtjänade aldrig straffet
Som en av den klassiska musikens mest originella gestalter är det inte alls förvånande att Erik Saties (1866 – 1925) största framgång, baletten Parade – med så glittrande namn inblandade som Serge Diaghilev, Leonid Massine, Jean Cocteau och Pablo Picasso – skulle hamna mitt i en kontrovers.
Med sin banbrytande användning av parisiska gatusånger och ragtime, sina pistoler, skrivmaskiner, mistlurar och mjölkflaskor som extra orkesterinstrument och sin övergripande surrealistiska handling blev baletten något av en succès de scandale vid urpremiären 1917. Satie blev ändå upprörd efteråt över en förvånansvärt fientlig recension av en viss Jean Poueigh, en man som Satie tidigare hade betraktat som en allierad.
Satie svarade med att skicka musikkritikern en rad rasande (och häpnadsväckande grovmunta) vykort. En typisk hälsning löd:
Satie till monsieur Fuckface Poueigh
Berömd pumpa och tonsättare för dumhuvuden
Jävla arsel, härifrån skiter jag på dig av all kraft.
Räck aldrig mer fram din smutsiga hand till mig.
Poueigh tröttnade så småningom på att hitta sådana hälsningar i morgonposten (som dessutom lästes av hans fnissande brevbärare och tjänstefolk) och stämde Satie för ärekränkning. Han vann målet, tonsättaren dömdes till böter på hela 1 100 franc och till och med till 8 dagars fängelse.
Lyckligtvis ingrep några förmögna vänner till Saties räddning i det läget. De betalade böterna och fick straffet först uppskjutet och sedan avskrivet. I gengäld lovade Satie att inte skicka fler vykort.
Man kan ställa till besvär även bakom galler
Ethel Smythe (1858 – 1944), den första kvinnan som fick en opera uppförd på den prestigefyllda Metropolitan i New York, var också en engagerad brittisk suffragett. Hon sägs ha visat Emmeline Pankhurst det mest effektiva sättet att kasta en sten. Själv satt hon fängslad i två månader 1912 för att ha slängt en tegelsten genom fönstret till ett hus som tillhörde en särskilt inställsam regeringsminister (han hade nyligen sagt att kvinnor bara kunde få rösta om de var ”lika vackra” och ”lika undfallande” som hans fru).
Trots att hennes cell var full av kackerlackor bar Smythe sitt straff med stoicism. Det hjälpte att hon var omgiven av likasinnade suffragetter. Smythe skrev ett stycke till dem, Kvinnornas marsch, som de sjöng med liv och lust på fängelsegården medan tonsättaren dirigerade dem med en tandborste från ett cellfönster. De irriterade fängelsemyndigheterna kom fram till att det kanske var bäst för alla parter att ordna Smythes frigivning i förtid, med motiveringen att hon uppenbarligen var psykiskt störd.
Sent i livet skrev Smyth en kantat med titeln Fängelset, delvis grundad på hennes egna erfarenheter.
Läs mer av David Hackett på www.musicbytheyear.com.
Sveriges största nyhetsbrev om klassisk musik
Få överblick över kommande konserter, festivaler och utvalda rekommendationer från hela landet.