Musikaliska banbrytare, del 2 - Lisztomania
article
D
David Hackett8 min read|6. May 2026
Långt före Justin Bieber, Tom Jones, Beatles eller Frank Sinatra fanns Franz Liszt.
Han har ofta kallats historiens första rockstjärna, även om han inte var den förste som fick sin publik att falla i yrande hysteri: flera före honom skulle lika gärna kunna göra anspråk på en sådan ära. Men Liszt tog förvisso saken till en helt ny nivå och gav sitt namn åt ett häpnadsväckande paneuropeiskt vurm på 1840-talet: Lisztomania.
Den ungerskfödde virtuosen hade aldrig tänkt bli kändis eller internationell hjärtekrossare. Till en början ville han helt enkelt briljera som en av sin generations bästa pianister. Under ledning av sin far Adam, som var yrkesmusiker, gjorde unge Franz så snabba framsteg att han gav professionella recitaler redan som nioåring. Hans tidiga prestationer var sådana att en samtida skrev: ”Jag är övertygad om att Mozarts själ och ande har gått över i den unge Liszts kropp.”
Som tonåring tog han sig orädd an några av tidens svåraste pianoverk, däribland Beethovens sonater och Hummels konserter. Han hade redan en kraftfull teknik och visade föga lust att hålla igen i dramatiska avsnitt, och han lämnade ett spår av förödelse efter sig på de olika pianon han fick spela på: det var ett vanligt inslag på en Liszt-recital att artist och publik tålmodigt satt och väntade medan en pianostämmare kallades in för att laga trasiga strängar. Senare skulle sådana haverier bli en del av hela det lisztska paketet, med ett reservpiano som vanligtvis stod redo under varje konsert. Ungefär som rockstjärnorna på 1970-talet som krossade sina gitarrer på scen lämnade Liszt sin publik besviken om han inte lyckats åsamka något instrument skada under kvällens lopp.
Liszts väg till att bli en artist utöver det vanliga var förvisso inte rak. När hans far plötsligt dog i tyfoidfeber 1827 var han bara 16 år, och utan faderns ledning slutade han uppträda i fem år. Han flyttade i stället till Paris med sin mor, bodde enkelt och försörjde sig på pianolektioner. En tid flirtade han till och med med tanken på att ta vigning.
Efter att gradvis ha gjort sig känd bland tidens musikaliska elit blev han vän med Berlioz, Mendelssohn, Wagner och familjen Schumann, Robert och Clara (där Clara själv var en rivaliserande pianist). Nu en stilig, välansad ung man rörde sig Liszt i rätta kretsar och började dejta några vackra aristokratiska kvinnor, däribland Caroline de Saint Cricq (dotter till kungens handelsminister) och grevinnan Marie d’Agoult (med vilken han skulle få tre barn men aldrig gifta sig).
Men det var först efter att ha bevistat en välgörenhetskonsert med Paganini som Liszt kände sig inspirerad att bli den store fiolvirtuosens pianistiska motsvarighet. År 1839, under förevändning att han samlade in pengar till ett Beethoven-monument i Bonn, gav han sig ut på turné i Wien och Ungern, och sedan bara fortsatte han och tillbringade större delen av de följande åtta åren på resande fot med konserter över hela kontinenten, från Spanien till Ryssland. Det var dessa åtta år som skulle cementera hans folkliga rykte i historien, och även om han generöst skänkte bort många av sina konsertarvoden till välgörenhet och humanitära ändamål tjänade han ändå en förmögenhet som räckte för att trygga honom resten av livet.
Effekten av hans konserter var nästan outsäglig. Ungefär som Paganini var Liszt lång och mycket smal, med ett ovanligt långt hårsvall som framhävde hans mjuka, nästan androgyna drag. Vid pianot kunde han vara en titan som visade stora reserver av styrka, hastighet och överlägsen teknik, samtidigt som han uppvisade en betydligt ömmare sida genom spelets lyrik och känslighet.
Men Liszt hade också lärt sig något av Paganini om att skapa intim kontakt med sin publik. Han var till exempel en av de allra första pianisterna som spelade hela konserter utan noter. Efter att ha skridit ut på scenen med kunglig min satte han sig i rät vinkel mot publiken (på ett sätt som inte alls var vanligt på den tiden), som om han rentav bjöd in dem att beskåda hans fina profil, hans ståtliga kroppsrörelser och hans tjocka lockar som svepte från sida till sida.
Han spelade sällan efter ett fastställt program. I stället kände han av publikens stämning och anpassade repertoaren därefter, en repertoar som vanligtvis bestod av hans egna kompositioner, även om han ofta lade till stycken ur klassikerna och fyllde dem med lämpligt virtuosa utsmyckningar. Han myntade termen ”recital” för sina framträdanden, efter att ursprungligen ha annonserat dem som ”musikaliska monologer”.
Liszt förberedde sig sällan noggrant inför sina konserter utan föredrog oftast att låta ögonblicket råda. Om han hade en recital klockan tolv rullade han ur sängen klockan 11.30 efter en hektisk natt. När hans berömmelse skenade under dessa år kom han att leva ett påtagligt uppsluppet liv vid sidan av konsertscenen, med drickande, festande, kvinnojagande och en gång (enligt hans vän Berlioz) nästan en duell med en förbipasserande främling.
Även om hans framträdanden i allmänhet lyssnades till i hänryckt tystnad var det först när han spelat de sista tonerna som kaoset bröt ut. För de kvinnliga fans som ännu var vid medvetande var detta tillfället då de bokstavligen kastade sig själva (liksom sina underkläder) mot honom. Andra grabbade tag i hans kläder i hopp om att kunna stjäla en näsduk eller en sidenscarf, eller försökte klippa av lockar ur hans hår.
Till och med kaffedrägg i kopparna eller kvarlämnade cigaretter kunde bli personliga helgedomar för hans mest besatta anhängare. En kvinna sägs ha tagit en av Liszts använda cigarrfimpar och låtit infatta den i en dyrbar medaljong med initialerna FL i diamanter. Hon bar den överallt hon gick, även när medaljongen började lukta.
Det finns otaliga berättelser om de amorösa känslor som Liszt kunde väcka. När Balzacs älskarinna (och blivande hustru) Eva Hanska fick tillfälle att möta pianisten i levande livet hänfördes hon fullständigt av honom. ”Hans ögon är glasartade, men de tänds under inverkan av hans kvickhet och gnistrar som fasetterna på en slipad diamant”, skrev hon drömskt i sin dagbok den kvällen. Varje del av honom ”får himlen att drömma”.
Liszt var fullt medveten om sin effekt på kvinnor och använde ibland säkerhetsåtgärder, inte minst under sina många engångsförbindelser. När han en gång sov med Lola Montez, en i sin tid berömd erotisk dansös, smet han ut under natten, vilket gjorde Lola så rasande att hon demolerade hotellrummet nästa morgon. Eftersom han i förväg kände till hennes rykte hade Liszt redan täckt upp för en sådan händelse och lämnat en summa pengar åt hotellägarna när han gick.
Men medan han kunde driva kvinnor till amorös hysteri var inte heller män immuna mot Liszts extraordinära karisma. Han kunde få allvarliga musikkritiker att gråta av rörelse efter ett framträdande. När den danske sagoförfattaren Hans Christian Andersen bevistade en recital mindes han efteråt pianistens fantastiska närvaro: ”När Liszt trädde in i salongen var det som om en elektrisk stöt gick genom den … som om en solstråle svepte över varje ansikte.”
Kungar och tsarer avgudade honom. När han en gång lämnade Tyskland efter en triumfartad turné organiserade den lokale monarken en fullskalig kunglig procession med trettio kungliga vagnar och sex vita hästar för att eskortera Liszt på hans väg. Vid ett annat tillfälle i Sankt Petersburg tillrättavisade Liszt offentligt tsar Nikolaj I av Ryssland för att han pratade medan Liszt spelade. Så stor var hans status att han reste omkring med ett pass som helt enkelt löd: ”Celebritate sua sat notus” - tillräckligt känd genom sin berömmelse.
Sammantaget var Liszts effekt på sina åhörare mer än ett förbigående vurm. Mer allvarliga iakttagare likställde den med en sjukdom. Det var efter att ha hört Liszt spela 1844 och märkt den hysteriska, skrikande publiken som den tyske skalden Heinrich Heine myntade termen: Lisztomania. Men ”mania”-delen var inte avsedd att beteckna intensiv känsla eller ett enkelt modefenomen på det sätt som vi kanske betraktar vissa hyllade artister i dag. Många inom läkarkåren trodde att det var en verklig sjukdom, även om de inte kunde peka ut exakt vad som orsakade den. Heine själv ansåg att den hörde hemma i ”patologins domän snarare än estetikens” eller till och med som ”veritabelt vansinne, ett som saknar motstycke i furornas annaler”. Nyktert lagda läkare framförde olika förslag - att det berodde på djurisk magnetism, på en utbredd epilepsi, ett virusbaserat afrodisiakum i konsertsalarna eller till och med de neurologiskt förbryllande effekterna av Liszts snabba tempi. Föreslagna botemedel var bland annat åderlåtning och opiumdoser. Men även Heine var klok nog att erkänna: ”Det förefaller mig ibland som om all denna trolldom kan förklaras av att ingen på jorden vet så väl som vår Franz Liszt hur man organiserar sina framgångar, eller snarare deras mise en scène.”
För respektabla, konservativt sinnade samhällsmedlemmar var det alltid en enorm lättnad när Liszt till sist lämnade staden. Som en tysk tidning uttryckte det: ”kvinnorna tar åter hand om barn, kök och make.” De blev ännu mer lättade när Liszt till sist gav upp konsertturnerandet 1847. Det berodde delvis på att han hade en ny kvinna i sitt liv, delvis på att han var redo att pröva något annat. Trots all glamour under sina år som artist var Liszt först och främst en allvarlig konstnär, och det var den sidan han nu ville ägna sin fulla uppmärksamhet. Med allt hans mest betydande verk som tonsättare ännu framför sig, däribland hans symfoniska dikter för orkester, hans Dantesymfonin och hans magnifika pianosonat, skulle det visa sig vara ett klokt beslut.
Senare avstod han från ytterligare en bit av sitt gamla glättiga liv för att låta prästviga sig och gå i kloster. Han skulle tillbringa de sista tjugofem åren av sitt liv känd som abbé Liszt, och hans titlar inkluderade den som vigd exorcist - kanske ironiskt för en man vars hypnotiska pianokonst en gång hade varit så nära förknippad med den svarta konsten.
Om du vill läsa mer av David Hackett, gå till www.musicbytheyear.com