Musikaliska banbrytare, del 3 - Farinelli
article
D
David Hackett7 min read|6. May 2026
Även om Paganini och Liszt ofta nämns som den klassiska musikens mest berömda rockstjärnor fanns det en ännu mer fascinerande gestalt under århundradet före dem.
Carlo Maria Michelango Nicola Broschi (1705 - 1782), mer känd under artistnamnet Farinelli, var utan tvekan den störste operasångaren i historien. Som kastrat hade han en röst med underbar smidighet och kraft som sträckte sig över tre oktaver upp till C6 (två oktaver ovanför mellersta C). Liksom Paganini och Liszt klarade han tekniska bragder som tidigare ansetts omöjliga - vare sig det gällde att sjunga 250 toner på ett enda andetag eller att hålla en enda ton i över en minut - samtidigt som han hade de musikaliska gåvorna att styra publikens känslor precis som han ville.
Kastrater var populära på 1700-talet eftersom deras röster ofta kunde uppvisa en mycket rik, diskantlik klang som inte ens kvinnliga sopraner kunde åstadkomma - tidens största operahus ville gärna ha minst en kastrat på sin lönelista. Å andra sidan förblev kirurgisk kastrering ett kontroversiellt ingrepp. Den uppmuntrades förstulet av katolska kyrkan men var inte officiellt godkänd - och man behövde vanligtvis hitta en god medicinsk orsak för att motivera den.
Många fattigare familjer hittade ändå ett sätt att rättfärdiga den, inte minst när de såg sin förpubertala sons sångbegåvning som en möjlig framtida inkomstkälla. Efter ingreppet utvecklades pojkens struphuvud inte vidare och förblev mer smidigt än en vuxens. Det kunde sedan tränas för att utföra alla slags underverk.
Farinelli föddes i Apulien (ungefär i Italiens klack), och hans egen kastrering ska ha kommit till efter faderns plötsliga och för tidiga död - familjen behövde pengar och Carlo Maria sågs som deras bästa långsiktiga hopp. Men Farinelli var redan tolv år när fadern dog, och de flesta musikforskare tror i dag att ingreppet gjordes tre eller fyra år före detta.
Han debuterade professionellt vid femton års ålder och kunde snabbt visa sin ovanliga gåva, blev berömd i hela Italien som il ragazzo (pojken) och gjorde sig särskilt ett namn i de viktiga kulturcentren Neapel, Rom, Venedig och Bologna.
Han gjorde ett sådant intryck att legendariska historier snabbt spred sig om den unge mannen - att han i en operaaria ställdes mot en trumpet obbligato, där instrumentalisten och sångaren gav sig in i en fruktansvärd uppgörelse om vem som kunde överträffa den andre. Farinellis överlägsna teknik och improviserade utsmyckningar ställde till slut rivalens i skuggan, och som 1700-talets musikhistoriker Charles Burney uttryckte det blev han ”till sist tystad endast av publikens bifall”.
Hans rykte spred sig snart bortom hemlandets gränser. Han uppträdde i många av de grandaste operahusen i Tyskland, Österrike, Frankrike och Storbritannien och för mycket av Europas kungligheter. Den tyske tonsättaren Johann Joachim Quantz lämnade en mycket uppskattande beskrivning av Farinellis sång och av varför den tilltalade så många: ”hans intonation var ren, hans drill vacker, hans andningskontroll extraordinär och hans strupe mycket smidig, så att han framförde de vidaste intervall snabbt och med största lätthet och säkerhet. Löpningar och alla slags melismer var inget problem för honom. I uppfinnandet av fri utsmyckning i adagio var han mycket fruktbar.”
Enligt Charles Burney var det ”inte bara i snabbhet” som Farinelli utmärkte sig: ”i sin röst, styrka, sötma och omfång, och i sin stil, det ömma, det behagfulla och det snabba. Han ägde verkligen sådana krafter som aldrig tidigare eller senare mötts hos någon enskild människa.”
Utöver de musikaliska kännarna skulle den breda allmänheten snabbt fatta tycke för den unge kastraten och överösa honom med en allmän tillbedjan som snabbt steg till febrig, nästan irrationell hysteri. För att bättre förstå Farinellis extraordinära dragningskraft måste vi beakta hans fysik såväl som hans nästan övermänskliga gåvor.
Liksom Paganini och Liszt var han lång och smal, med ovanligt långa lemmar (en kroppsbyggnad som i hans fall säkert hängde samman med hans onormala hormonbalans och tillväxtförseningar). Han tog noggrann hand om sina kläder och sin personliga vård och använde dessutom regelbundet den nyuppfunna tandborsten (en nylig uppgrävning av hans skelett antydde att hans tänder var i förvånansvärt gott skick när han dog sent i sjuttioårsåldern).
Ändå var Farinelli också något av en Adonis, med en slät hy och mjuka, androgyna, vackra drag som tilltalade både män och kvinnor (om än på olika sätt). Som Roger Freitas förklarar i sin artikel The Eroticism of Emasculation: Confronting the Baroque Body of the Castrato:
Mot bakgrund av tidigmoderna syner på sexualitet framstår kastraten inte som den asexuella varelse som ibland antyds i dag, utan som en övernaturlig manifestation av ett vitt utbrett erotiskt ideal. Nyare forskning i sexualitetens historia har visat hur utbredd ”enkönsmodellen” var under tidigmodern tid, där skillnaden mellan man och kvinna är kvantitativ (med avseende på ”vital värme”) snarare än kvalitativ… Kastrater värderades åtminstone delvis för sin unika fysik, deras spektakulärt överdrivna förkroppsligande av den ideala älskaren.
Det var av samma skäl som Farinelli ofta betraktades med stor misstänksamhet i konservativa kretsar och inte minst av stora delar av pressen, som ansåg honom potentiellt omoralisk, en bidragande orsak till samhällets onda eller till och med en demon.
Farinelli skulle utsättas för en del av sina värsta påhopp under tre hektiska år som han bodde och uppträdde i England på 1730-talet. En skribent kallade honom ”detta amfibiska djur”, en ”pipande, fiolande, kvidande, darrande, vrålande” eunuck och en ”stackars nödställd utlänning, vars rop har en slags magisk förtrollning i sig [och] som endast duger till att förslappa Storbritanniens ungdom, genom den skadliga inverkan av hans onaturliga röst”.
Samma skribent fortsatte med att fråga: ”finns det ingen anda kvar hos tidens unga karlar? Inga rester av manlighet? Ska de tillåta sina älskarinnors ögon, öron, hjärtan och själar att följa ett eko av virilitet? … Har de ingen föreställning om denna mer synliga prostitution, detta själens äktenskapsbrott … när en hustru görs främmande för sin make av vilket nöje som helst?”
Och vad gäller den yngre generation som hypnotiserades av denne sångare? De ”inleder sitt lands ruin”.
Kvinnor blev särskilt föremål för satir för sin till synes slaviska hängivenhet för Farinelli, eftersom det ryktades att de febrilt fantiserade om att bli tillfredsställda av hans tunga på fler sätt än ett. Många sades ha ruinerat sina egna familjer genom att överösa sångaren med dyrbara gåvor. En satiriker hävdade att en ”dam som hade spenderat alla sina pengar på gåvor till Farinelli föll i en våldsam feber, och i sex eller sju dagar i sträck rasade hon oavbrutet mot människorna omkring henne och bad dem föra bort den där ruskiga italienaren ur rummet. Ty, säger hon, han sjunger oupphörligen i det där hörnet och låter mig inte få en blund av sömn.”
Även om det uppenbart fanns mycket överdrifter, överreaktioner, svartsjuka och rent struntprat i dessa olika angrepp på sångaren är de ändå mycket värdefulla för att ge oss en uppfattning om den enorma Farinelli-mani som svepte över landet (och stora delar av Europa) vid den tiden.
Den största ironin i sådana rykten var att deras främsta föremål för förakt var allt annat än en ”dålig pojke” av rockstjärnetyp. Bortsett från sina försiktiga levnadsvanor var Farinellis tillmötesgående, blygsamma och hårt arbetande personlighet populär bland hans kollegor, och han fick vänner var han än kom. När det gällde att vara en påstådd mästerförförare visade han föga intresse för sex eller fysiska förbindelser under hela sitt vuxna liv.
Farinelli kan ha lagt något extra till sin legend genom att lämna konsertscenen så förhållandevis ung - vid 32 års ålder - och lämna sina otaliga fans sugna på mer. Det skulle inte heller bli några comebackturnéer för honom i medelåldern eller på äldre dagar: Farinelli skulle för alltid vara förevigad i deras hjärtan som en evig, vacker, androgyn yngling.
Han sjöng fortfarande professionellt i ytterligare två decennier när han flyttade till Spanien för att bli personlig assistent åt kung Filip V: hans inspirerande nattliga sång sägs ha hjälpt monarken att återhämta sig från en svår depression. Därefter blev han en stor favorit vid det kungliga hovet. Han utsågs till kungens privata rådgivare och fick överinseende över musiklivet både vid hovet och vid Madrids operahus.
Han slutade till sist helt att sjunga 1759 och flyttade tillbaka till Bologna, där han levde i yppiga omgivningar resten av sitt liv och där han besöktes av många av Europas stora och betydande (däribland tonsättarna Mozart och Gluck, författaren Giacomo Casanova och den tysk-romerske kejsaren Josef II).
Han dog i Bologna 1782 och lämnade generöst sin förmögenhet till sina tjänare och till flera släktingar som tagit hand om honom under hans sista år.
Om du vill läsa mer av David Hackett, gå till www.musicbytheyear.com