Tre stora pianister, del 1 - Maurizio Pollini
article
D
David Hackett7 min read|7. June 2026
Trots att han var i åttioårsåldern och sedan en tid hade dålig hälsa kom nyheten om Maurizio Pollinis död ändå som en verklig chock. Han hade fortsatt att spela och tala om musik nästan ända till slutet, en man som förblev trogen sina ungdomliga visioner, medan hans felfria teknik knappt hade berörts av åldrandets härjningar.
Hans bortgång var en påminnelse om att även de mest uthålliga artister någon dag måste lämna den scen de så länge har prytt. Detsamma har gällt två andra pianistiska giganter från Pollinis generation - Radu Lupu, som vi tyvärr förlorade 2022, och Alfred Brendel, som glädjande nog fortfarande finns bland oss, även om han nu är 93 år gammal och sedan länge har slutat spela.
Jag stötte första gången på de här tre stora pianisterna i ett prägande skede av mitt liv, och var och en av dem kom att starkt påverka min förståelse och uppskattning av pianorepertoaren. Pollini, Lupu och Brendel hade onekligen en del gemensamt: alla tre var i grunden ödmjuka, intellektuella män utan tid för flärdfulla åthävor, och alla närmade sig sin konst med den djupaste integritet och ödmjukhet. Men skillnaderna dem emellan var också intressanta och lärorika. Var och en tycktes representera en egen pianistisk höjdpunkt: Pollini den tekniskt mest briljanta av de tre, Lupu den mest naturliga och organiska, Brendel den mest egensinniga och intellektuella.
Men eftersom Pollinis bortgång fortfarande känns så stor ville jag ägna den här första artikeln (av tre) åt honom. Han och jag har en lång gemensam historia. Ett av de verk som fick mig in i den klassiska musiken var en gammal inspelning han gjorde av Brahms andra pianokonsert med dirigenten Claudio Abbado och Wienfilharmonikerna. Framförandet var så ansträngningslöst och tolkningen så skarpsinnig att jag i många år (skivomslagstexten var vag på den punkten) antog att det var en noggrant detaljstyrd studioinspelning. Först långt senare upptäckte jag att det hade varit en privat konsert som spelats in (och filmats) i en enda tagning. Liveframträdanden borde aldrig bli så bra, och ändå blev just det här det. Pollinis spel var magiskt.
Det var först när jag lyssnade på andra inspelningar med Pollini, vare sig det var Beethoven, Chopin eller Schumann, andra wienskolan eller ungdomens avantgardister (Boulez, Stockhausen, Nono), som jag kom att inse hans största egenskap som artist. Han var framför allt en suverän musikalisk arkitekt, en man som begrundade ett musikaliskt verks helhet lika grundligt som dess detaljer. Han var nästan oöverträffad i sin förmåga att utan ansträngning röra sig mellan de mest skilda trådarna i ett musikstycke och samtidigt få var och en av dem att låta som den mest logiska och naturliga utvecklingen.
Kanske var det ett drag av absolutism i hans spel som gjorde detta möjligt. Pollini påtvingade aldrig musiken för mycket av sig själv, blev aldrig sentimental och tog sig inga friheter. Att förmedla tonsättarens intentioner var hans huvudsakliga prioritet, och i sina bästa framföranden använde han därför bara det allra tunnaste filter. Det kunde ibland leda till anklagelser om kyla, särskilt i hans tolkningar av Chopin. Men man glömmer ofta att Chopin själv var den mest återhållsamma och odemonstrativa av pianister, som helst lät musiken tala för sig själv utan alltför mycket teatraliskt drama. Han hade nästan säkert gillat Pollinis metoder.
Medan principerna bakom Pollinis spel knappt förändrades under hans långa karriär kan detsamma sägas om honom mer allmänt: hans värderingar var i stort sett desamma i mitten av sjuttioårsåldern som ett halvt sekel tidigare.
Hans barndom spelade oundvikligen en stor roll för hans skapande utveckling. Pollini föddes i Milano 1942; hans mor var utbildad pianist och sångerska, hans far en känd arkitekt och hans morbror en ledande modernistisk skulptör. Som en följd av det, berättade Pollini, ”växte jag upp i ett hem med konst och konstnärer. Gamla verk och moderna verk fanns sida vid sida som en del av livet. Det var en självklarhet.”
Hans begåvning vid pianot syntes snart, och efter att han som bara 18-åring hade vunnit den prestigefyllda Internationella Chopintävlingen i Warszawa sade en av juryledamöterna, den legendariska pianisten Arthur Rubinstein, att Pollini redan var ”tekniskt bättre” än någon av dem.
Men just som en strålande karriär väntade tycktes den unge mannen tveka och vackla. När en ledande orkester i London erbjöd honom en konsertserie tackade han nej, av rädsla för att han inte var tillräckligt god. Innerst inne kände han att han ännu inte var redo att låsas fast i ”ett slutet fack som konsertpianist”. Han hade också en stark önskan att vidga sina vyer bortom den Chopin han främst hade spelat i sin ungdom, även om Chopin skulle förbli en livslång kärlek (”det är förunderligt att musik som är så alltigenom personlig kan erövra alla” sade han en gång om tonsättaren).
När Pollini väl återvände till konsertscenen skedde det på betydligt mer egna villkor. Där en del artister njöt av det glada livet och kunde ge över hundra konserter om året gav Pollini sällan fler än trettio. Som i grunden blyg man vägrade han i många år att tala särskilt mycket mellan konserterna eller att ge intervjuer. ”Han säger inte mycket, men han tänker desto mer”, sade dirigenten och tonsättaren Pierre Boulez en gång om honom. Först på äldre dagar tycktes Pollini slappna av och bli en engagerande intervjuperson, med en oväntad värme, humor och mänsklighet som tycktes stå i strid med hans tidigare kyliga yta.
Som ung utvecklade Pollini två viktiga och livslånga passioner. Den första var en hängivenhet för vänsterpolitik, under en period av kronisk instabilitet och oro i hans land. Även om han ibland flirtade med vänsterns mer extrema ideologier hävdade han alltid att hans engagemang var ett direkt svar på de högerextrema strömningar som fortfarande var utbredda i hans land, och som Pollini (ända till sin död) beskrev som ett allvarligt hot mot Italiens demokrati.
Hans aktivism inskränkte sig mest till att göra musik. Tillsammans med sin vän, den store dirigenten Claudio Abbado, organiserade han gratiskonserter i Milano för arbetare, studenter och alla som annars inte hade råd med klassiska evenemang. Oundvikligen fick en del av dem politiska övertoner. När Pollini ville inleda en konsert med att läsa upp ett uttalande som kritiserade Vietnamkriget överröstades hans ord av ett uppror i publiken, varefter polisen kom och skingrade samlingen.
Den andra stora passionen som Pollini utvecklade i sin ungdom var att verka för avantgardistiska tonsättare. Han blev en särskild förkämpe för musiken av Boulez, Stockhausen och Nono och framförde de mest experimentella och krävande verken av dessa tre tonsättare långt upp i åren, samtidigt som han beklagade att de inte lyckades slå igenom i den kulturella huvudfåran.
För Pollini förblev det oerhört viktigt att engagera sig i sin egen tids musik, hur stora utmaningar den än innebar, inte minst eftersom han ansåg att varje generations största konst hade något i grunden progressivt över sig. ”Konst är lite som ett samhälles drömmar”, brukade han säga. ”De verkar bidra med lite. Men att sova och drömma är livsviktigt i så måtto att en människa inte kan leva utan dem. På samma sätt kan ett samhälle inte leva utan konst.”
Trots att han byggde upp en enorm repertoar som sträckte sig från Bach till Boulez hävdade Pollini alltid att även de främsta artisterna var begränsade i hur mycket de kunde ge publiken under sin livstid. ”Mitt beslut att ta med ett verk i min repertoar bygger på absolut visshet om att jag aldrig kommer att tröttna på de verk jag har valt” sade han 2014. ”En pianist har verk i sin repertoar som han kommer att spela om och om igen under olika omständigheter och i olika städer. Han måste lära sig dem och lära om dem. Han måste ha en särskild och varaktig förbindelse med dem… [Jag behöver] känna nödvändigheten av en särskild samklang, vilket förutsätter seriösa, noggranna och upprepade studier. Jag håller mig därför till principen att spela sådant jag med säkerhet vet att jag aldrig kommer att tröttna på.”
Otaliga beundrare har ändå uppskattat bredden i hans insatser, däribland hans samtida Alfred Brendel, som en gång skrev att stora verk ”ständigt måste väckas till liv och förhålla sig till vår egen tid. Hanteras det rätt bör resultatet ligga långt från musikalisk konsumtionism och mental slöhet. Helst bör den utövande konstnären värna det bortglömda och det nya vid sidan av de etablerade mästerverken, och på intet sätt utesluta berömda stycken bara för att de är berömda. I sina program har Maurizio Pollini beundransvärt hållit fast vid den kursen.”
Och själva pianot? För Pollini var det ”ett ganska neutralt instrument” men ändå fyllt av en ”gränslös förmåga att förvandla sig själv… Att se hur det här instrumentet faktiskt reagerar och ger efter för vad man än vill göra, för det man är ute efter, är något alldeles extraordinärt.
”Det är därför”, avslutade han i en av sina sista intervjuer, ”jag fortfarande är så glad över att vara pianist.”
Om du vill läsa mer av David Hackett, gå till www.musicbytheyear.com