Tre stora pianister, del 2 - Radu Lupu
article
D
David Hackett9 min read|7. June 2026
Radu Lupu gav ofta intrycket av att han av misstag hade hamnat på konsertscenen. Undersätsig, sammanbiten och enkelt klädd, med långt, tovigt hår och ett lätt vilt skägg, nickade han knappt åt publiken när han släpade fötterna mot pianot. Många musikkritiker liknade honom vid en desillusionerad björn. Andra menade att han liknade en shaman, en trollkarl, en jeremiansk profet eller till och med en anarkist från 1900-talets början. Mycket få tyckte att han såg ut som en pianist.
Han satt inte på en elegant, stoppad pianopall med sidospakar för höjdjustering, utan på en enkel stol med hög rygg. Och i stället för att luta sig intimt över klaviaturen (à la Glenn Gould) lutade sig Lupu bakåt i sitt säte och intog hållningen hos en målare som är på väg att ta itu med en ny duk. Vilket han kanske till viss del också trodde att han var.
Men sedan kom miraklet - han började spela. För Alex Ross på New York Times var det ”svårt att beskriva exakt vad som händer när Radu Lupus fingrar möter pianot. Det finns inga flamboyanta gester, bländande tekniska bragder eller överraskande tolkningsidéer. Ingen stor personlighet slungar musiken mot lyssnaren. Det som först händer är att pianot avger en narkotiskt vacker ton; enstaka linjer eller öppna intervaller får en lysande glans. Subtila dynamiska nyanser, klara innerstämmor, välformade rytmer och sångbara frasningar följer - bortom det, ingenting, eller något som förbluffande liknar själva musiken.” För många var det en nästan överjordisk process. Med Fiona Maddocks ord tycktes Lupu ta ”hörselmässigt diktamen från etern.”
Hans spel måste höras för att man skulle tro det, och helst live, även om han sällan tillät inspelningar av sina offentliga recitaler. Varje framträdande var en unik händelse för honom, varje stycke en musikalisk berättelse som skulle berättas. Han kunde vara passionerad och stormande, men oftare än inte var det hans häpnadsväckande finkänslighet som rörde publiken. Han fick varje stycke att låta alldeles klart, genom en kombination av felfri artikulation och djupt känd förståelse för musiken.
Framför allt var hans spel organiskt. Det var som om pianot hade smält samman med hans själ och var hans främsta kommunikationsmedel. ”Aldrig kunde musik komma närmare tal”, skrev en kritiker efter att ha hört honom spela. För en annan hade Lupu ”det där mystiska något som går bortom teknik, lärdom och allmän musikalitet och når in i lyssnarnas känsloliv.”
Utanför konsertsalen var han en man med få ord, även mot kolleger han stod på god fot med. Han gav nästan aldrig intervjuer (av ”rädsla för att bli missförstådd eller felciterad”, som han uttryckte det), ogillade all publicitet och självpromotion, och mycket av hans privatliv förblev ett mysterium för omvärlden. Men så snart han rörde pianots tangenter tycktes just denna mycket privata man öppna sitt innersta för den mest intensiva offentliga granskning.
Så vem var den här fantastiska men gåtfulla pianisten? Radu Lupu föddes i en judisk familj i den rumänska staden Galați 1945. Hans musikalitet var tydlig redan från början, och hans föräldrar menade att Radu innan han kunde tala kommunicerade genom att sjunga. Han var också kreativ. Även när han började lära sig piano vid sex års ålder och visade verklig fallenhet för det var hans mål i livet inte konsertscenen: ”Jag betraktade mig själv som tonsättare”, sade han 1970. ”Jag var säker, och alla andra var säkra, på att jag en dag skulle bli en berömd tonsättare.”
Och även om det nu kan vara svårt att tro hängde mycket av detta samman med Lupus tidiga tekniska kamp vid pianot: ”Jag tyckte att även de mest elementära grunderna i pianoteknik var mycket svåra”, erkände han en gång, ”eftersom det krävde stor självdisciplin, och eftersom jag i åratal hade föreställt mig att jag en dag skulle bli tonsättare hade jag alltid känt att den sortens perfektion inte skulle behövas.”
Lupu skulle så småningom ändra uppfattning om det i mitten av tonåren, ungefär vid den tid då han antogs till Bukarests konservatorium. Två år senare fick han en plats vid Moskvakonservatoriet, en hård skolning som sannolikt hjälpte honom att utveckla sin enastående teknik.
Hans framsteg var så meteoriska att den före detta klåparen snart var god nog att vinna tre stora pianopris i slutet av 1960-talet - Van Cliburn-tävlingen (som hölls i Texas, 1966), George Enescu-tävlingen (Bukarest, 1967) och slutligen Leeds internationella pianotävling (1969). ”Jag gillar verkligen inte tävlingar alls”, erkände Lupu efteråt: ingen var mer förvånad än han över sin framgång.
Det slog också in hans liv på en helt ny kurs: ”Jag blev berömd över en natt”, sade han, ”och jag var helt enkelt tvungen att ta det. Innan dess måste jag omedvetet ha känt att jag behövde tid att utvecklas. Jag var mycket viljestark, och allt jag kände var att jag måste ställa in de konserter som inte verkade passa med mina studier. Jag ville inte pressas att lära mig något speciellt för den eller den konserten. Men efter Leeds förändrades mitt liv totalt. Det är okänd mark, det är mycket press, och man vet inte om man kommer att klara det.”
Men den växande berömmelsen gjorde det också möjligt för Lupu att så småningom ställa sina villkor gentemot orkestrar och konsertarrangörer och att bestämma vilken pianomusik han nu helst ville fokusera på. Hans repertoar från 1800-talet blev därför oftast österrikisk-tysk, med särskilt fokus på Beethoven, Schubert, Brahms, Schumann och Mozart. För 1900-talet spelade han helst andra östeuropéer som Bartók, Enescu och Janáček. Till skillnad från Maurizio Pollini spelade han sällan samtida musik, även om han var dedikatär av en pianokonsert skriven av den polske tonsättaren André Tchaikowsky 1971.
Andrew Patner, en Chicago-baserad författare och journalist, var en gång modig nog att retas med Lupu om saken och sade till honom: ”Maestro, jag tänker ibland att när du spelar färre och färre stycken och spelar vart och ett bättre och bättre, kommer en tid då du bara spelar ett enda stycke, men ditt framförande av det kommer att vara otroligt.”
Lupu svarade med uttryckslös min: ”hur visste du det?”
Ibland tycktes Lupu göra det minsta möjliga för att klara sig. Hans sätt antydde ofta slöhet och en lätt depressiv läggning, och han tog inte alltid hand om sin hälsa. Han kunde också vara smärtsamt ödmjuk. Den ende pianist han någonsin hördes kritisera hårt var han själv. Men de som lärde känna honom tyckte genomgående att han var gott sällskap, med en torr humor som anades under den blyga ytan. Cellisten Stephen Isserlis skulle kärleksfullt minnas Lupus ”djupa skratt[,] en konstant i varje samtal.”
Enligt Lupu själv fanns det bara en överordnad regel för hans spel - att ”allt i musik kommer från huvudet… Om man har någon föreställning om klang hör man den i sitt inre öra. Allt man behöver arbeta för är att matcha den klangen på instrumentet. Hela balansen, linjen, tonen uppfattas och styrs av huvudet.” Det var till stor del därför han tyckte att han till en början kunde läsa ett nytt stycke ”lättare borta från instrumentet.”
I samband med detta var Lupu alltid besatt av tonal balans. ”Underskatta inte den otroliga kontrollen i hans spel”, sade hans pianistkollega Mitsuko Uchida en gång om honom. För Lupu själv var det att fysiskt röra vid klaviaturen ”något mycket individuellt som bestäms av den färg eller klangfärg man hör och försöker uppnå, stycket man spelar, frasen.”
På andra sätt kunde Lupu vara avväpnande ärlig om sina egna brister, inte minst eftersom hans yrke inte alltid passade hans temperament. ”Det finns stunder då jag inte är på humör att spela, och ändå säger mitt schema att jag måste spela”, erkände han. ”Det betyder att jag borde ha stor disciplin, men det är en egenskap jag aldrig, aldrig kommer att ha. Jag är en stor romantiker. Jag måste känna allt jag gör; det måste vara spontant.” Problemet var att synkronisera hans kreativitet med hans kreativa plikter: ”Det finns dagar då jag skulle älska att göra en skiva men inte har några sessioner planerade, andra då jag står på tur att göra en skiva och helst skulle vilja slippa - mikrofonskräck, kan man kalla det”, sade han 1976.
Även om mycket av Lupus spel handlade om musikalisk instinkt snarare än teknisk teori var han ökänt noggrann när det gällde att göra inspelad musik. Trots att han gjorde över tjugo inspelningar för Decca Studios i London mellan 1970 och 1993 var det inte alltid ett lyckligt förhållande. En nybliven ljudtekniker mindes att ”utan att jag visste det ville ingen annan på Decca arbeta med [Lupu]. Han var ökänt svår, neurotisk, osäker och i ständigt tillstånd av frustration. I min okunnighet trodde jag bara att mitt jobb var att upptäcka felspelade toner, markera dem i partituret och ta en ny tagning. Felspelade toner var det minsta av Lupus bekymmer. De började vanligtvis med pianot och Steinway-teknikern som filade ner eller applicerade en särskild vätska på hammarna för att jämna ut ton, ljushet och mattighet hos varje tangent. Lupu spelade något och frågade sedan: ’Är F# för ljust? Jag spelar det igen!’ Teknikern gick tillbaka in i studion och tillbringade de närmaste 30 minuterna med pianots inre på knät.”
Även under sina bästa år var Lupu aldrig den mest produktiva artisten. Men när dålig hälsa började drabba honom i sextioårsåldern blev hans framträdanden ännu sällsyntare. Lupu ställde ofta in flera konserter med kort varsel, men dök sedan plötsligt upp på någon oväntad spelplats för att erbjuda sina tjänster. Desperata att inte missa honom kom folk rusande från milsvida omkring.
Efter att ha kollapsat och tillbringat flera månader på sjukhus 2018 visste han att hans tid höll på att rinna ut. Han gav sitt sista framträdande i Luzern i juni 2019 och spelade Mozarts pianokonsert nr 23 i A-dur. ”Radu spelade som en ängel”, enligt Stephen Isserlis, som också medverkade i konserten, ”en mjuk ängel, som kanske tog farväl; men allt så naturligt, så enkelt - Mozart så som han bör spelas (men så sällan görs).” Lika minnesvärt var extranumret han avslutade med - den hjärtliga första intermezzon ur Brahms op 117.
Och det var allt från Lupu, för tre år senare, i april 2022, kom det sorgliga beskedet om hans bortgång. Vi kan bara vara tacksamma för att han lämnade efter sig så mycket av sig själv som han gjorde. Så många av hans inspelningar är en uppenbarelse. Han hade ett sätt att få även ett välkänt stycke att låta som något man hörde för första gången.
Och vad var Lupus egen idealpianist? ”Jag skulle leta efter någon som berättade en historia jag kunde tro på, någon som förenade framförande, teknik, kunskap, kultur, uppriktighet, utstrålning och personlighet - äkta spel.” Han kunde så lätt ha beskrivit sig själv.
Om du vill läsa mer av David Hackett, gå till www.musicbytheyear.com