Tre stora pianister, del 3 - Alfred Brendel
article
D
David Hackett10 min read|7. June 2026
Alfred Brendel har alltid hävdat att han bara hade två pianolärare som barn, ingen av dem märkvärdig. ”Den första la mycket energi på att stärka mina små fingrar”, minns han, ”vilket jag är tacksam för. Den andra sade att jag var spänd och behövde slappna av. Hon sade inte hur, men det var intressant att komma underfund med det själv!”
Att komma underfund med saker själv skulle bli ett återkommande tema i Brendels tidiga karriär. I efterhand var han tacksam för att han inte hade varit ett underbarn ”från en musikalisk familj, en konstnärlig familj eller en intellektuell familj.” Från tonåren fick han ett visst spelrum att utbilda sig i sin egen takt och på sitt eget sätt.
Slutresultatet har blivit en av de mest egensinniga och djuptänkande pianisterna under de senaste sextio åren. Det finns inga krusiduller eller tom virtuositet i Brendels spel. Hans tolkningar har snarare kännetecknats av fullständig klarhet, skarp insikt och djup känslomässig tyngd. Han är den ultimata ”innehåll framför stil”-artisten.
Att göra saker på sitt eget sätt har varit ett av hans kännetecken. ”Jag tycker mycket om mitt oberoende”, sade han en gång. ”Jag är inte medlem i någon klubb, något parti eller någon trosriktning [och] jag har inga nationalistiska känslor av något slag.” Det var en hållning som delvis formades av en barndom uppdelad mellan Tjeckoslovakien (där han föddes 1931), Kroatien och Österrike, vid en tid då alla tre överskuggades av extrem högerpolitik.
Brendel glömde aldrig upplevelsen av att leva i länder som styrdes antingen av Ustaše (en kroatisk fascistisk rörelse) eller av Nazityskland. Som han själv uttrycker det: ”upplevelsen av krig, bomber, människor stolta över att vara politiska ’troende’, Hitlers och Goebbels absurda röster i radion, anblicken av judar som bar gula stjärnor och upplevelsen av ett krig som närmade sig där jag bodde med min mor lämnade ett förråd av information i mitt minne, information som i efterhand sade mig vad världen borde undvika att vara. Det… vaccinerade mig mot alla slags fanatism och nationalism.”
Trots att han under delar av kriget saknade tillgång till piano hade Brendel ändå gjort tillräckliga framsteg på instrumentet för att kunna ge en debutrecital i Graz vid 17 års ålder - ett ”märkligt och mycket komplicerat program”, som han minns det. Under titeln ”Fugan i pianolitteraturen” spelade han musik av Bach, Brahms och Liszt samt en dubbelfuga komponerad av honom själv. Brendel skulle alltid betrakta komposition som en integrerad del av förståelsen för hur musik fungerade. ”Jag uppmanar varje ung pianist att ta kompositionslektioner och försöka komponera”, sade han en gång. ”Att lära sig hur ett stycke hänger ihop ger ett annat perspektiv.”
Han höll nu på att formulera ett mer allmänt förhållningssätt till att bli konsertartist. Även om teknisk skicklighet förstås var en viktig del av det ansåg Brendel att den bara kunde utvecklas fullt ut vid sidan av en nära förståelse av partituret. ”Jag talar inte om torr analys”, förklarar Brendel, ”som är relativt lätt om man kan hur man gör. Jag gör tvärtom. Jag gör mig förtrogen med ett stycke och väntar på att det ska berätta vad det handlar om och vad som gör det till ett mästerverk.”
Genom långa timmars övning formade Brendel noggrant sina framföranden, inte bara genom omsorgsfull partiturläsning utan också genom att ständigt spela in sina övningspass. Han spelade upp varje inspelning och lyssnade efter allt som inte lät riktigt rätt. ”Vad gjorde jag?” frågade han sig själv när han hörde något misstänkt. ”Överbetonade jag något? Underbetonade jag? Gjorde jag rätt sak men inte i rätt mått?... Det finns många möjligheter. Ibland finns det små korrigeringar som gör enorm skillnad.”
Trots att han kom trea i den första Ferruccio Busoni-tävlingen i Bolzano 1949 (Brendels enda anmärkningsvärda tävlingsframgång under hela hans karriär) frestades han aldrig att jaga berömmelse för dess egen skull. ”Otålighet var inte en av mina laster”, säger han. ”Jag kände inget behov av att nå toppen inom några få år.” Hans talang var snarare ”ett långsiktigt projekt. När jag var 20 ville jag uppnå vissa saker när jag var 50, inte vid 25. Jag saknade inte ambition, men den var inte brinnande och självdestruktiv. Jag tänkte på de verk som man borde göra rättvisa.”
Hela processen skulle vara gradvis, med nästan omärkliga steg uppåt. ”Kanske har ingen annan pianist i vår tid så medvetet undvikit de vanliga vägarna till framgång och formlerna för stjärnstatus och ändå nått toppen av sitt yrke”, skrev tidningen New York Times några år senare.
Med Busoni-priset tryggt i fickan etablerade sig Brendel i Wien under de följande två decennierna. Förutom att ge konserter drog han också nytta av att en störtflod av små och medelstora amerikanska skivbolag föll in över staden. ”Det fanns fina salar att spela in i”, mindes Brendel, ”och unga talanger stod i kö. Under dessa efterkrigsår var faciliteterna i en stad uppdelad i brittiska, amerikanska, franska och ryska zoner relativt billiga, och kontrakten hade lämpligt vag ordalydelse. LP-skivan hade just kommit ut på marknaden, och stora bitar av musik hade aldrig tidigare spelats in.” Brendel var glad att kunna dra nytta av detta och skrev vederbörligen kontrakt med Vox Records (”ett mycket märkligt bolag, men de gav mig faktiskt chansen att spela in nästan hela Beethovens pianoverk”). Även om många av hans tidiga inspelningar producerades och såldes billigt, ”var vi bara tacksamma för chansen att bli hörda av omvärlden [så] vi frågade inte så mycket om arvoden och kontrakt.”
Hur noga genomtänkt den än var kunde Brendels trettioårsplan ibland köra fast, och han erkände perioder av ”stagnation” i Wien. En livslång motvilja mot publicitet hjälpte honom föga, och inte heller hans egen introverta framtoning på konsertscenen. Som han själv uttrycker det: ”jag hade verkligen ingen tidig framgång att tala om. Jag var inte fysiskt den typ som tilltalade en bred publik när jag var tjugofem. Jag tilltalade inte mammor, och jag grimaserade mycket. Jag var egentligen en sorts outsider, och jag ville vara outsider. Jag såg på publiken med en sorts ironi eller förakt som ett nödvändigt ont; jag visste aldrig under de där första åren hur jag skulle förmedla det jag gjorde.”
Trots allt detta kom Brendels spel så småningom till en bredare publiks kännedom 1969, efter att han hade gett vad han själv tyckte var en ointressant Beethoven-recital i London. Flera inflytelserika personer på konserten tyckte annorlunda, och dagen därpå översvämmades Brendels agent av karriärförändrande erbjudanden från flera brittiska skivbolag: för Brendel var det som en långsamt värmd tekittel som äntligen kokar upp. Strax därefter flyttade han till London, där han har bott sedan dess.
Det kan vara så att Alfred Brendel och hans adopterade stad var som gjorda för varandra. Brittiska musikälskare tog genast pianistens blygsamma, stoiska sätt, hans boklighet och hans originella sinne för humor till sitt hjärta. Framför allt gillade de hans oglamorösa sätt att spela. Känslorna blev snart ömsesidiga. ”Kanske är en av anledningarna till att jag tycker om London”, sade Brendel, ”att engelsmännen har mycket litet anlag för fanatism.”
Sedan hans första äktenskap i Wien hade gått i kras var det också i London som Brendel hittade kärleken igen, med en tysk tv-producent vid namn Irene Semler. Paret fick tre barn tillsammans, däribland sonen Adrian, cellist, som sedan dess har gjort en framgångsrik professionell karriär på egen hand (”jag beundrar honom enormt”, säger hans stolta far om honom).
Brendels eget spel, med sin långa, långsamma utveckling, nådde nu sin höjdpunkt. Trots att han i ungdomen spelade ett brett spektrum av musik byggde han i sin mognad sin repertoar kring de fyra österrikisk-tyska titanerna Haydn, Mozart, Beethoven och Schubert: romantisk känslighet inom klassiska strukturer tycktes alltid passa honom bäst.
Enligt en observatör var han ”kapabel att nå fram till den där ’andra enkelheten’ där lyssnaren får känslan av att musiken inte spelas, utan sker av sig själv.” Brendel själv kände att han hade blivit bättre på att kommunicera med publiken: ”mina grimaser har lugnat ner sig”, sade han 1981. ”Och nu när jag spelar i större salar är jag tillräckligt långt borta för att folk ska märka dem mindre! Överlag har publiken vant sig vid mina egenheter.”
Vid det här laget hade han kommit att betrakta framträdande som en form av skådespeleri, där varje musikstycke liknar en rollfigur: ”Jag har alltid upplevt skådespelare som en inspiration”, förklarar han. ”På scen måste de förvandlas till en karaktär, gestalta många olika karaktärer: jag känner att de är mina kolleger… Stor skådespelarkonst på teatern såväl som på film har fortsatt att inspirera min lust att spela roller som musikalisk utövare och att behandla musikstycken som karaktärer.”
En annan viktig komponent i Brendels spel var hans förmåga att se pianots förvandlingspotential: ”stora pianoverk har varit behållare för många musikaliska idéer - orkestrala, vokala, instrumentala i olika klangfärger - och inte i första hand produkter skräddarsydda för en viss årgång av en viss klaviaturtillverkare. De största pianotonsättarna, med Chopin som det markanta undantaget, var alla tonsättare av ensemblemusik, ibland övervägande så. Det finns gott om idéer hämtade från andra musikaliska medier latenta i partituret; pianisten bör göra dem så uppenbara som möjligt.”
Trots sin intensiva inställning till sitt hantverk var Brendel aldrig en man som fastnade i sin musik hela dagen (”jag kunde inte uthärda tanken på att musiken sväljer mig helt”). Redan som ung har han visat ett brett intresse för andra konstformer, som litteratur, bildkonst, arkitektur och filosofi. Efter att en gång ha varit en tillräckligt bra målare för att få en del av sina verk utställda i Graz blev han en skicklig skribent senare i livet och skrev ”en del av det bästa som någonsin skrivits om musik”, enligt pianistkollegan och skyddslingen Till Fellner.
Och trots sitt analytiska, lärda uppträdande har Brendel aldrig hotat att bli en intellektuell pedant. Ett extravagant sinne för humor har alltid lurat strax under hans till synes allvarliga yta - kanske ännu en överlevnadsstrategi från hans tidiga år i det nazistockuperade Europa. ”Vid sidan av den underbara känsla av ordning som jag hämtade från musiken lärde jag mig att värdera nonsens”, sade han en gång, och ”inte bara det poetiska territorium som Edward Lear upptäckte utan verklighetens nonsensartade del.”
Senare i livet kunde Brendel kanalisera en del av det ”nonsenset” i att skriva sin egen absurdistiska poesi. Det senare var som att hitta ”något i mitt sinne som frivilligt ställde upp för att muntra upp mig.” Han har sedan dess publicerat flera diktsamlingar, där en av hans mest berömda dikter beskriver en pianist som under ett framträdande får ett extra pekfinger, som han sedan använder för att ”avslöja en envis hostare i salongen” och även förföriskt ”vinka till en dam på tredje raden.”
Som internationell stjärna fortsatte Brendels karriär att lysa starkt in på det nya seklet. Även om en stel rygg så småningom tvingade honom att skära ner en del av sin mer krävande repertoar spelade han fortfarande lika bra som någonsin när han slutligen bestämde sig för att sluta ge konserter 2008, 77 år gammal. Som tur är innebar det inte en total reträtt från det offentliga livet. Han har sedan dess förblivit upptagen, med ett hektiskt schema av mästarklasser, föreläsningar, poesiuppläsningar och ytterligare skrivande (”jag har funnit det möjligt att tala om musik utan att tala nonsens, och jag tycker man alltid bör vara lite kvick”).
När Brendel sammanfattade sin karriär sade han nyligen att ”jag har lite svårt att förstå när jag hann göra allt detta: spela, skriva, titta, leva, älska. Även om jag aldrig lyckades vara uttråkad eller sysslolös fick jag alltid tillräckligt med sömn. Även om jag älskade att spela var jag aldrig driven, och jag gick upp på scen av egen fri vilja. Vid slutet av min konsertkarriär fällde jag inte en tår. Hur går allt ihop? Livet har i stort sett förblivit ganska mystiskt.”
Och hans arv? När Brendel en gång fick höra att hans pensionering hade lämnat ”ett stort hål i så många människors liv” svarade den glittrande Brendel: ”Jag kände mig bara glad över att jag kunde lämna något efter mig - även om det är ett hål!”