Fanny Mendelssohn - en dämpad röst
article
D
David Hackett15 min read|4. April 2026
Om man någonsin ville göra en kraftfull studie av könsojämlikheten i 1800-talets musik - och dess praktiska och psykologiska följder för begåvade, kreativa kvinnor - vore Fanny Mendelssohn Hensel en ganska bra utgångspunkt.
Genom att leva i skuggan av en mycket berömd bror var hennes egen musik till stor del dold under hennes livstid. Under de 175 år som gått sedan hennes död har den efterföljande försummelsen varit nästan brottslig.
I sin ungdom ansågs Fanny av flera skarpsynta bedömare vara lika begåvad som sin bror Felix. Efter att ha delat en imponerande mångsidig utbildning, både musikalisk och annan, var de unga syskonen Mendelssohn inget mindre än själsliga och musikaliska själsfränder.
Och ändå var det, när de blev vuxna, som om en järnridå plötsligt hade fällts mellan dem. De många dörrar som nu öppnades för Felix stängdes lika snabbt framför Fanny. Medan Felix gick ut i världen för att göra en mycket framgångsrik karriär av sin ovanliga begåvning lämnades hans lika begåvade syster att försmäkta hemma. Familjen Mendelssohn, djupt luthersk, ansåg att den professionella musikvärlden inte var någon plats för en kvinna.
Den av naturen godmodiga Fanny anpassade sig till dessa begränsningar så ädelt hon kunde. Hon älskade sin familj och ville inte göra dem besvikna. Men längtan efter att skriva allvarlig musik var för stark för att inte orsaka en viss inre konflikt.
För att uppväga sina ambitioner övertygade hon sig ständigt om att familjen hade rätt, att det inte spelade någon roll om ingen hörde musiken hon skrev, att hon inte var ambitiös och att hon visste sin plats som husmor i övre medelklassen. Men vid andra tillfällen kokade en viss frustration över i hennes brev. Ibland fann den frustrationen till och med vägen in i hennes musik.
Enligt hennes mor Lea föddes Fanny med ”Bach-fugaspelande fingrar” - en förutseende iakttagelse, eftersom Fanny redan som trettonåring var en auktoritet på JS Bachs (då ännu omoderna) musik. När hon och Felix senare tog kompositionslektioner för Carl Friedrich Zelter, en välkopplad chef för Berlins Singakademie, konstaterade denne genast om Fanny: ”det här barnet är verkligen något alldeles särskilt.” Zelters senare beröm av Fanny skulle bara alltför väl bekräfta tidens kvinnofientliga kultur: ”hon spelar [piano] lika bra som vilken man som helst.”
När Zelter började ta med Felix på en rad europeiska turnéer för att visa upp hans tidiga musikalitet blev Fanny förvånad över att bli kvarlämnad i Berlin. Nu i sena tonåren klagade hon till sist över detta hos sin far Abraham, som obevekligt förklarade att saken inte handlade om talang utan om kön. ”Musiken kommer kanske att bli [Felix] yrke”, sade han till henne,
medan den för dig kan och måste vara endast en prydnad, aldrig roten till ditt väsen och din gärning. Vi kan därför förlåta honom en viss ärelystnad och en önskan om att bli erkänd i en sysselsättning som förefaller mycket viktig för honom, eftersom han känner en kallelse för den, medan det gör dig heder att du alltid har visat dig god och förnuftig i dessa frågor; och just din glädje över det beröm han får bevisar att du på hans plats kunde ha förtjänat lika stort erkännande. Förbli trogen dessa känslor och denna linje; de är kvinnliga, och endast det som är verkligen kvinnligt är en prydnad för ditt kön.
När Abraham ungefär ett år senare märkte att hans dotter fortfarande tvekade i frågan, framhöll han sin mening med större eftertryck: ”du måste bli stadigare och mer samlad och förbereda dig allvarligare och ivrigare för ditt egentliga kall, den unga kvinnans enda kall - jag menar husmoderns ställning.”
Kanske var en sådan undervisning mindre chockerande från en konservativ och religiöst sinnad förälder, och Fanny kunde med tiden ändå ha lyckats bryta sig loss från den. Men när hennes älskade bror Felix kom att inta i stort sett samma linje som sin far, och särskilt höll fast vid den efter Abrahams död 1835, gjorde det ett mycket djupare intryck på henne, inte minst på hennes kreativa självförtroende.
Till stor del tack vare Fannys goda sinne trodde både far och bror att hon var helt nöjd med hur det var. När hon några år senare led av förlossningsdepression efter sonens födelse beklagade hon sig för Felix över att hon inte haft energi att skriva någon musik på flera månader. Felix svarade att Fanny i stället glatt borde omfamna sina moderliga plikter. Han förutsatte också att hon nu skulle ge upp att komponera: ”du måste ofta nu ha annat att fylla tankarna med än att komponera vackra sånger, och det är en stor välsignelse.”
Felix verkade inte tänka på att bakom Fannys i grunden lättsamma natur fanns en rastlös ung konstnär som helt enkelt ville få möjlighet att göra det som varje rastlös ung konstnär vill - att bevisa sig själv, bli framförd, mäta sig mot de högsta måttstockarna och till och med få ett rimligt erkännande för sina ansträngningar. Och denna kreativa rastlöshet var något Fanny aldrig riktigt kunde släppa, vilket hon själv erkände: ”Att jag håller fast vid det [komponerandet] trots en så fullständig brist på stimulans utifrån tolkar jag för mig själv ännu en gång som ett tecken på talang.”
Det gjorde hon verkligen, och hon tog sig tid att skriva nästan varje dag. Eftersom hon inte kunde räkna med att få sina verk framförda offentligt (”hemmet är scen nog för en kvinna”, förklarade hennes far) bestod mycket av hennes produktion av sånger (lieder) och pianomusik. Även i dem var hennes originella tänkande och hantverkets kvalitet slående. Hon skapade en ny typ av pianominiatyr, känd som Lieder ohne Worte (Romanser utan ord). Även om det var en musikalisk genre som hennes bror sedan utvecklade och blev berömd för, tyder bevisen nu starkt på att det var Fanny som uppfann formen.
Felix beundrade särskilt Fannys sånger och lät ibland trycka dem i sina egna samlingar, dock uteslutande under sitt eget namn. Det ledde många år senare till ett pinsamt tillbud när Felix träffade den unga drottning Victoria, som uttryckte intresse för att sjunga en av Felix sånger som hon särskilt tyckte om: Italien. Något rodnande tvingades Felix erkänna att sången i fråga hade skrivits av hans syster.
Men det fanns andra sätt för Fanny att hjälpa sig själv. Inte minst kunde hon skaffa sig en make som stödde henne på ett sätt som varken hennes far eller bror gjorde. När hon vid omkring 18 års ålder träffade Wilhelm Hensel, en stilig före detta soldat som blivit hovmålare, blev hon genast betagen. Trots visst inledande motstånd i familjen gifte de sig fem år senare, och för Fanny blev det ett av de bästa livsbeslut hon någonsin fattade.
Långt ifrån att förvänta sig att hon skulle ägna all sin tid åt hustruplikter hade Wilhelm redan gjort det till ett villkor för deras förening att Fanny skulle ha obegränsad tillgång till sin musik. Varje morgon innan han gick till sin målarateljé lade Wilhelm fram notpapper och skrivmateriel på hustruns skrivbord och uppmuntrade henne att komponera något före middagstid. Till skillnad från Abraham och Felix uppmanade Wilhelm alltid sin hustru att ge ut sin musik. Tyvärr hade Fannys starka lojalitet mot både bror och far gjort henne förvirrad i hela frågan, och det dröjde många år innan hon följde sin mans råd.
Felix egen inställning till Fannys professionella ambitioner skulle bara hårdna med åren. När till och med hans egen mor läxade upp honom för hans oböjliga tänkesätt sa Felix till henne: ”av vad jag känner till om Fanny skulle jag säga att hon varken har lust eller kallelse för författarskap. Hon är alltför mycket allt det en kvinna bör vara för det. Hon sköter sitt hus och tänker varken på allmänheten eller musikvärlden, ja inte ens på musik alls, förrän hennes första plikter är uppfyllda. Att publicera skulle bara störa henne i dem, och jag kan inte säga att jag gillar det.”
Men det fanns fortfarande möjligheter för Fanny, inte minst när hon insåg att hon ändå kunde åstadkomma något som musiker på en mer hemmanära nivå. År 1831 återupplivade hon en gammal familjetradition med privata konserter, med en serie hon kallade Sonntagsmusiken (söndagsmusik), som hölls i familjen Mendelssohns rymliga bostad i Berlin nära Tiergarten. Hon bestämde själv programmen, spelade piano, organiserade sin egen kör och dirigerade. Viktigast av allt gav konserterna henne utrymme att framföra sin egen musik.
Privata var dessa tillställningar kanske, men långt ifrån provinsiella. Hennes gästlista var full av framstående namn som Franz Liszt, Niccolò Paganini, Clara och Robert Schumann, den unge franske tonsättaren Charles Gounod och den tyske poeten Heinrich Heine. Medan gästerna lyssnade i hänförd tystnad gjorde Wilhelm ofta spontana skisser av dem, eller bjöd in dem att sitta modell för sina porträtt efteråt.
Uppmuntrad av framgången med Sonntagsmusiken försökte Fanny sig också för första gången på större verk som hon sedan kunde sätta upp på konserternas program.
Hennes Oratorium nach Bildern der Bibel (Oratorium efter bilder ur Bibeln) är den tredje och största av tre kantater hon skrev 1831. Musiken tar förklassiska förebilder som utgångspunkt - JS Bach och Handel - men förvandlar dem sedan till ett uttrycksfullt, tidigromantiskt sammanhang (ungefär som hennes bror skulle göra med sina senare oratorier, Paulus och Elias). Med en åttastämmig kör och full orkester (förstärkt med extra tromboner) sprudlar musiken av uppfinningsrikedom när den rusar från sats till sats, medan de snabbt skiftande stämningarna hanteras med skicklig och smidig hand. Sammantaget skulle man förvänta sig stora ting av vilken annan 26-årig tonsättare som helst som visade samma tekniska och musikaliska säkerhet.
Men när Fanny visade sina kantater för Felix var han ovanligt kritisk och hackade på detaljer i orkestreringen. Kan han möjligen ha känt att Fanny trängde för långt in på hans revir? Hur det än var fick hans skarpa reaktion en skadlig följd: Fanny skrev inga fler kantater - faktum är att hon knappt skrev några fler orkesterverk överhuvudtaget, trots att hon visat en tydlig fallenhet för sådan musik.
Något liknande hände när hon 1835 skrev en stråkkvartett i Ess-dur - möjligen den första stråkkvartett som någonsin skrivits av en kvinna, och ett verk som stod sig väl i jämförelse med vad som annars skrevs i genren vid den tiden. Men återigen var Felix reaktion förvånansvärt negativ. Och medan hon i ett något ödmjukt brev till sin bror försvarade verket lyckades Fanny övertyga sig själv om att hon inte kunde skriva i längre former. ”Jag saknar förmågan att hålla ihop saker ordentligt och ge dem den nödvändiga fastheten”, skrev hon, helt orättmätigt som det visar sig.
I ett mer förtvivlat ögonblick frågade Fanny sig själv: ”vad spelar mina kompositioner för roll? Ingen bryr sig ju om dem, och ingen dansar efter min pipa.” Hon beklagade sig en gång över att hennes musik ignorerades, till och med i hennes hemstad. ”Kanske en gång om året kopierar någon ett stycke av mig eller ber mig spela något särskilt - verkligen inte oftare … Om ingen någonsin framför en åsikt eller visar det minsta intresse för ens verk, förlorar man med tiden inte bara all glädje i dem utan också all förmåga att bedöma deras värde.”
Men om 1830-talet hade varit en lång period av frustration och självtvivel för tonsättaren Fanny Mendelssohn Hensel, skulle 1840-talet ge en länge efterlängtad upprättelse. En stor vändpunkt i hennes liv var den nio månader långa resa hon och Wilhelm gjorde till Italien mellan 1839 och 1840 - också första gången Fanny tillbringade någon längre tid borta från sin familj. Ännu bättre var den uppriktiga beundran och respekt som Fanny kände från många av de musiker de träffade längs vägen.
I Rom träffade de den unge franske tonsättaren Charles Gounod, nybliven vinnare av Frankrikes prestigefyllda Prix de Rome, och blev snabbt varma vänner med honom. Gounod var faktiskt genuint bländad av Fanny (det finns tecken på att han till och med kan ha varit förälskad i henne): ”Fru Hensel var en synnerligen lärd musiker och spelade piano mycket väl. Trots sin lilla, späda gestalt var hon en kvinna med utmärkt intellekt och full av energi som kunde utläsas i hennes djupa, eldiga ögon. Dessutom var hon en synnerligen begåvad pianist. Hon hade sällsynta kompositionsgåvor, och många av ’Romanser utan ord’ som utgavs bland hennes brors verk och under hans namn var hennes.”
Till viss del kunde Gounod ingjuta i den äldre kvinnan en nivå av självförtroende hon inte känt förut, och han var inte ensam om sin beundran för henne. När Fanny såg tillbaka på tiden i Italien konstaterade hon att ”i min tidiga ungdom har jag aldrig blivit så uppvaktad som nu, och vem kan förneka att det är mycket behagligt och smickrande.”
En av de första frukterna av denna kreativa förnyelse var den samling pianostycken hon skrev 1841, som skildrar årets alla 12 månader, Das Jahr. Partituret skrevs på särskilt tonat papper, vid sidan av fragment av poesi, till vilka hennes man lade en serie förtjusande illustrationer. Det skulle visa sig vara ett av Fannys och Wilhelms vackraste samarbeten.
Ryktet började gradvis spridas om Felix Mendelssohns begåvade men till stor del okända syster. Ytterligare uppmuntran kom i form av Robert von Keudell, en ung amatörmusiker och blivande diplomat, som blev en förtrogen rådgivare och vän. Sedan, i mitten av 1840-talet, träffade Fanny virtuosen, pianisten och tonsättaren Clara Schumann (Roberts hustru) för första gången, och de båda kvinnorna fattade nästan genast tycke för varandra. Clara beskrev Fanny som ”sympatisk” och ”sin tids mest framstående kvinnliga musiker.”
De hade förmodligen mycket att prata om, inte minst eftersom båda just då arbetade på pianotrior. Men medan Claras egen Trio i g-moll är utsökt utformad och full av klassisk balans, tar Fannys Trio i d-moll större harmoniska risker och omfamnar en nästan vild och ursinnig energi. Sammantaget är det här musik som visar oss en helt annan sida av kvinnan som kunde vara så tveksam om sina skapande gåvor; den kräver vår uppmärksamhet, medan dess känslomässiga båge berörs av något som liknar rent raseri.
Som ett betydande kammarmusikverk för 1840-talet tycktes pianotrion förebåda en ny fas i Fannys skapande utveckling, och den förblir en av hennes främsta bedrifter.
Hennes rykte fortsatte att stiga. Och i stället för att jaga förläggare kom de till slut efter henne, när två berlinska förlag 1846 vände sig till henne och bad henne sätta ihop ett paket av sina verk. Till sist beslöt Fanny att trotsa Felix och ta emot erbjudandet, och hon skrev strax därefter till sin bror:
Skratta åt mig eller inte, som du vill: jag är rädd för min bror vid 40 års ålder, som jag var för fadern vid 14 - eller, mer träffande uttryckt, jag önskar behaga dig och alla jag har älskat genom hela mitt liv. Och när jag nu på förhand vet att det inte kommer att bli så, känner jag mig ganska OBEKVÄM. Med ett ord, jag börjar publicera …
Efter att ha låtit sin bror ta ett djupt andetag fortsatte hon:
Jag hoppas att du inte blir störd av detta på något sätt, för som du ser har jag, för att skona dig från varje möjligt obehagligt ögonblick, gått tillväga helt på egen hand, och jag hoppas att du inte tänker illa om mig. Om det lyckas, det vill säga om folk gillar styckena och jag får fler erbjudanden, vet jag att det blir en stor stimulans för mig, vilket jag alltid har behövt för att skapa. Om inte, befinner jag mig på den punkt där jag alltid har varit, och blir inte upprörd; och om jag då skulle arbeta mindre, eller sluta arbeta helt, skulle ingenting heller gå förlorat.
Även om Felix tog en hel månad på sig att svara, som om han behövde tid att ta in informationen, segrade hans bättre jag till slut: ”först i dag kommer jag, hårdhjärtade bror, mig för att besvara ditt vänliga brev”, sade han till henne. ”Jag sänder dig min yrkesmässiga välsignelse till att bli medlem av skrået - må du få mycket lycka av att glädja andra; må du bara smaka författarskapets sötma och ingenting av dess bitterhet; må publiken överösa dig med rosor och aldrig med sand.”
Sådana ord betydde allt för Fanny. ”Felix har skrivit”, skrev hon i sin dagbok, ”och gett mig sin yrkesmässiga välsignelse på vänligaste sätt. Jag vet att han inte är riktigt nöjd i sitt innersta, men jag är glad att han har sagt ett vänligt ord till mig om det.”
Tre samlingar Lieder, plus ytterligare tre samlingar Romanser utan ord (för soloklaver) utgavs vederbörligen som op. 1 till 7 under namnet Fanny Hensel. Alla fick enhälligt positiva recensioner.
Det såg ut som om Fanny äntligen höll på att träda fram ur sin brors skugga. Hon började förbereda fler manuskript för förläggarna. Följande vår noterade Felix att han aldrig hade sett sin syster se ut ”så kry och frisk”.
Tyvärr höll tiden också snabbt på att rinna ut för henne, och på ett sätt som ingen kunde ha förutsett.
På morgonen den 14 maj 1847 läste hon en mycket smickrande recension av sin sångcykel Gartenlieder (op 3) i en ansedd tysk musiktidskrift. Senare samma dag höll hon ännu en repetition inför Sonntagsmusiken hemma när hon plötsligt förlorade känseln i händerna. Det hade hänt förut, och Fanny blev inte onödigt orolig, utan lämnade rummet för att gnugga dem med ättika medan hon instruerade kören att fortsätta sjunga. ”Vad vackert det låter”, hörde de henne ropa från ett angränsande rum. Det blev hennes sista ord - ögonblick senare hade hon segnat ihop av ett brustet blodkärl i hjärnan, och inom några timmar var hon död.
När nyheten nådde Felix (som då var i London) förstörde den honom nästan. Han hann inte tillbaka till begravningen i tid och grät, efter att ha besökt Fannys grav, nästan oavbrutet i flera veckor. Som om han nu fullt ut insåg dårskapen i att ha hjälpt till att förtrycka hennes musik så länge började han omedelbart organisera ytterligare utgivning av hennes kompositioner och lyckades sätta igång arbetet med ytterligare två samlingar Lieder, några pianostycken och pianotrion (allt gavs till slut ut 1850). Han tog sig också tid att skriva sitt eget musikaliska minnesmärke över sin syster, sin gripande och elegiska stråkkvartett i f-moll op. 80.
Men Felix var själv vid det här laget ingen frisk man, och år av kroniskt överarbete, liksom hans egen otröstliga sorg, skulle påskynda hans egen tragiskt tidiga död sex månader senare, likaså av en katastrofal stroke. Dessförinnan hade han uttryckt sin förhoppning att döden var en plats där ”det fortfarande finns musik, men inga fler sorger eller avsked.”
Hade de två syskonen levt ytterligare trettio eller fyrtio år, vilket bättre hälsa verkligen borde ha tillåtit, är det mycket troligt att Felix skulle ha övervunnit sina fördomar och fullt ut accepterat sin syster som en kollega som tonsättare, medan Fanny kunde ha blomstrat som aldrig förr och skrivit många fler stora verk.
Framför allt kunde hon ha fungerat som förebild och fanbärare för andra kvinnliga tonsättare som försökte ta sig fram i slutet av 1800-talet - en tid då världen gradvis höll på att ändra sin inställning till kvinnliga tonsättare, om än mycket långsamt.
Men det skulle inte bli så - och tyvärr förblir den allra största delen av Fanny Mendelssohns musik outgiven, ouppförd och helt okänd i dag.
Läs mer av David Hackett på www.musicbytheyear.com