När Sergei lärde sig köra bil
article
D
David Hackett4 min read|9. July 2026
Han var en av 1900-talets mest spelade tonsättare, skaparen av odiskutabla klassiker som Klassiska symfonin, Kärleken till tre apelsiner, Alexander Nevsky, Peter och vargen och Romeo och Julia.
Men vad gjorde Sergei Prokofiev när han inte höll på att skriva sina mästerverk?
Han hade flera huvudsakliga fritidsintressen: schack (som han spelade på nästan professionell nivå), skrivande (hans samling dagböcker hör till de bästa i litteraturhistorien) och att gå i en Christian Science-kyrka. Men han hade andra passioner också.
”Jag har en sådan svaghet för maskiner” erkände han en gång, just efter att ha köpt en ny Underwood-skrivmaskin för 52 dollar (ungefär 1000 dollar i dagens penningvärde), i hopp om att en dag uppgradera till en elektrisk stenografmaskin.
Men han var ungefär likadan när det gällde bilar, och när han bodde i Paris på 1920-talet bestämde han att det var hög tid att sätta sig bakom ratten på en.
”Idag var dagen för min första körlektion” skrev han i sin dagbok den 13 december 1926. Han hade skrivit in sig på Versigny-skolan, där hans store landsman Igor Stravinsky också hade tagit lektioner:
Vi körde in i Bois de Boulogne, där [instruktören] förklarade funktionen hos alla spakar. Till min bestörtning var det betydligt fler av dem än jag hade väntat mig. All frikoppling, växling och så vidare skrämde slag på min hjärna, och när bilen väl rörde sig var jag livrädd för att köra på något.
Sammantaget förlöpte lektionen i en atmosfär av extrem spänning, och jag återvände hem överväldigad av vetenskapens komplexitet, endast måttligt tröstad av tanken på att man ofta finner nittonåriga idioter som mästare i konsten att köra bil. Om de klarar det, så klarar jag det också!
Under sin andra lektion, två dagar senare, och fortfarande utan någon klar idé om hur man får bilen att röra sig framåt, ombads han att ta sig igenom en livlig korsning (”åh, fasa!”). Rykten började under tiden spridas om att den berömde tonsättaren hade setts ”störta fram” runt Bois de Boulogne. En av hans vänner hörde två förbipasserande kommentera: ”det kan inte stå så väl till för Prokofiev - han lär sig köra droskbil!”
Men våren 1927 tog Prokofiev sitt prov och klarade det på första försöket, och fick stolt sitt carte rose några dagar senare. Efter några kompletterande lektioner växte hans självförtroende ytterligare. Snart tog han bilen - först en enorm, begagnad Ballot (som han liknade vid en ”gammal aristokrat”), senare ersatt av en kvickare Chevrolet - överallt. Han körde runt i Paris, gjorde utflykter ut på landet och började på sommaren göra mycket längre resor djupt in i det franska inlandet.
Haverier var vanliga - han var jämt på väg med bilen till en verkstad för att få den omlackerad, ibland smord, ibland för att få saknade delar ersatta. Restiderna kunde vara långsamma med dagens mått, även om Prokofiev förtjust testade fordonets smidighet till det yttersta. Han antecknade flitigt sin genomsnittshastighet i slutet av varje dags körning, samtidigt som han undersökte hur långt han kunde pressa hastighetsmätaren, och kom en gång upp i nästan 100 km/h på en väg mellan Orléans och Paris.
Han tvekade heller inte att ta bilen långa sträckor. Ett spaningsuppdrag till sydvästra Frankrike, för att hitta ett semesterhus att hyra för sommaren, tog Prokofiev och hans unga familj så långt söderut som till Bordeaux, med gott om omvägar på vägen. Tillbaka i Paris antecknade han stolt ”den slutliga summan för resan: 1 688 kilometer på sju dagar.”
Men även om det var roligt att köra på 1920-talet kunde det också vara farligt på de fortfarande primitiva, dåligt belagda vägarna. Prokofiev råkade ständigt ut för stötar och skråmor. När han en gång hämtade sin bil efter reparation lyckades han ”skrynkla ett av stänkskydden” när han lämnade verkstaden, och strax därefter ”köra in i baksidan av en bil som tillhörde den turkiska ambassaden och som hade bromsat in för snabbt framför mig.”
Vid ett annat tillfälle åkte han med tonsättarkollegorna Igor Stravinsky och Vittorio Rieti på franska Rivieran. En av Stravinskys söner körde och blev uppläxad av sin far att se upp för getter när deras bil nästan välte efter att ha snuddat vid en mur - något som kunde ha ”försatt en hel hög med tonsättare ur spel på en gång”, som Prokofiev torrt noterade.
Själv hade han tur som undkom allvarlig skada hösten 1929 när han gled av en väg i hög fart nära Paris, även om han fick hjärnskakning efteråt och låg i sängen i fem dagar. Han ansträngde också några muskler i en av händerna, vilket hindrade honom från att spela piano i flera månader.
Prokofiev var förstås långt ifrån ensam om att svepas med av tidens nya bilmani, inte ens bland medlemmar av sitt eget yrke.
Närhelst han och Stravinsky träffades över en kaffe i Paris kunde de klaga över hur dåligt de fick betalt för sitt arbete eller diskutera hett värdet av att skriva opera. Men oftast, erkände Prokofiev, ”kretsar det mesta av vårt samtal faktiskt kring bilar.”
Om du vill läsa mer av David Hackett, gå till www.musicbytheyear.com